Jag har flyttat hemifrån

Jag har flyttat hemifrån - inte hemifrån som i att ha lämnat mamma och pappa, det var några år sedan. Jag har flyttat hemifrån - eller kanske snarare ut ifrån ett fem år långt samboförhållande. Det är därför jag är ensam hemma. Den här bloggen ska inte handla om mitt förhållandes vara eller icke-vara utan är enbart en narcissistisk portal för högklassigt ältande av mitt ensamboende.

För dig som av en händelse råkat snubbla över denna semi-hemliga och sällan nämnda blogg tidigare är det antagligen tydligt att det idag saknas tidigare inlägg - dom har jag raderat. Det finns en gräns för hur deprimerande en blogg egentligen får vara och det finns gränser för hur man egentligen framställer sig själv - på gränsen till nervsammanbrott - eller som någon som faktiskt kan hantera förändringar när förändringar inträffar. Jag väljer det senare alternativet.

Med Field Mice snurrandes på skivspelaren sitter jag i skrivandets stund i mitt lilla rum, med gula väggar (vilket gjort att mitt möblemang försatt mig i det murriga sjuttiotalets proggiga tidevarv istället för sextiotalets rena linjer och klarhet) och blickar ut genom de persiennförsedda fönstrena. Utsikten är väl inget att skryta med men ger mig inblick i x-antal korridorkök och därmed ett lyckorus över att jag inte drog mitt flytta-hemifrån-projket så långt som till korridorboende. Då hade jag antagligen, i ren förtvivlan, framställt mig själv på gränsen till nervsammanbrott - allt i hopp om att prince charming med relativt billig etta till andra- handsuthyrning kontaktat mig omgående.

I min lilla etta är det bara jag, jag, jag och allt som är mitt. Det är det bästa med ensamboendet - att organisera sina egna saker. Att hitta en egen plats till allt - och en plats för mig bland dessa saker. Helst befinner jag mig någonstans mellan Leslie Gores "you don´t own me" och Dion Dimucci´s "Born to be with you". En bra balansgång mellan "girl power" och "girl interrupted" - om ni förstår vad jag menar.