I wanna be adored

I boken "Fans " ger Fredrik Strage oss läsare en inblick i idoldyrkan på en rad olika plan. Boken handlar bland annat om Lena Nylén som under sextiotalet var övertygad om att hennes idol Evert Taube kommunicerade med henne genom dolda budskap i media, på reklamposters och genom sin lyrik och musik. Lena blev genom dessa budskap bland annat ombedd att sätta Everts personliga tillhörigheter i säkerhet varvid hon kontinuerligt åkte ut i Stockholms skärgård för att besöka sommarstället Sjösala. Lena stal bland annat personliga brev skrivna av makarna Taube - och det hela slutar efter många olagliga besök med att Lena tuttar på hela bygget.

Fans behandlar också myten om de skrikande tjejfansen kontra de manliga dyrkarna – där de förstnämnda uppvisar psykopatiska, labila sidor de tvunget, för sin egen skull måste växa ifrån medan männen blir till konnässörer som gladeligen kan spendera hela livet som pryl - eller skivsamlare.

Jag som aldrig passar in bland tjejstereotyperna faller alltså som vanligt mellan stolarna. Å ena sidan har jag ju visserligen själv, i unga år, varit en pojkbandslyssnare. Men särskilt skrikande var jag inte. Däremot klippte jag ut allt jag hittade om New Kids On The Block från diverse tidningar, spelade in specialprogram från MTV, med kära Ray Cokes som programledare ( kanske var det egentligen honom jag var kär i?) – men vad visste jag om kärlek, jag var ju bara åtta år. Å andra sidan var jag väl under mina ungdomsår en idoldyrkare a lá Lena Nylén – jag och alla andra Morrissey fans förstås. För tydligen är vi, dom och jag av en alldeles egen sort. Vi är dom som tar sin idol på orden och som tror att varje ord, varje textrad och varje tonglidning är menat bara för mig, mig och mig. Men musik och kanske framförallt texter har jag alltid tolkat som riktat mot just mig - och är det inte det det handlar om egentligen? Är det inte det som är musik?

Som sextonåring avslutades varje förfest med att ”I wanna be adored” (Stone Roses) högljutt pumpades ut genom högtalarna. ”I wanna be adored” – vilken sextonåring vill inte bli beundrad? – jag ville det i alla fall. Musik låter annorlunda på Peddan, skrev jag i mitt kanske inte så muntra inlägg igår. Jag tror musik låter annorlunda för att jag sitter mitt uppe i mitt eget lyssnande, inget som stör – bara jag , jag ,jag.

Jag och Ian Brown och jag förstår honom för jag vill också bli beundrad - fast det skulle jag ju inte säga högt, så glöm bort att jag någonsin skrivit det.

Vad gör man då som tjugofemåring för att bli beundrad? Jag försöker samla på mig allt, med allt och alla som betytt något – bara i hopp om att någon någongång ska lyssna igenom allt och förstå mig på riktigt – vilket ju inte lär ske. Samtidigt vill man väl egentligen inte heller veta om någon beundrar en, för då mister ju låtar som ”I wanna be adored” sin charm. Allt handlar till syvende och sist om en längtan efter att någon ska förstå bara mig , mig och mig – det är det som är musik – och om det är psykotiskt och labilt så är det ok för mig.

För övrigt är "Elin" av Mange C den självupphöjande bekräftelsen till "I wanna be adored" - för låten handlar väl ändå om mig? (mig och bara mig)