Onsdag

Jaha, jag är sjuk. Hur kul är det? Jag har aldrig varit så sjuk, så ofta, som under hösten, och ja nu ska tydligen våren bli en sjukdomsodyssé as well.

Suck!

Jag har verkligen inte tid att vara sjuk. Är alldeles för stressad. Kände mig rejält sjuk redan igår och hade bestämt mig för att inte repa med bandet - men fick jag-är-en-svikare-ångest och stod därför där skrålandes i alla fall. Kände mig inte speciellt sjuk under tiden jag var där, förutom att jag höll på att svimma ståendes vid micken. Kände mig inte så sjuk när jag kom hem heller, kanske främst på grund av att jag var så exalterad över min nyinköpta data-stereo-kabel (ingen aning om vad den korrekta termen är). Nu kan jag , precis som alla andra hightechs, lyssna på mina mp3 filer i stereon. Wow! Faktiskt alltså, inte ironiskt - det är wow. Men det kommer att bli farligt, varvid jag lovat mig själv att jag måste lyssna på minst tre "riktiga" skivor varje dag.

Mp3 filer överlag är ett farligt fenomen förresten. Känns som att det var år och dar sedan jag köpte skivor, i alla fall skivor av nya artister (även om det ju inte är sanningen utan snarare en känsla av populärkulturell otillräcklighet).
När jag har låtar(na) på datorn går mycket tid åt till att fundera på om låtarna eller snarare artisten (eller gruppen) är så bra så att deras alster håller i minst tio år.
Som om tio år helt plötsligt blivit ett fullt normalt kriterium. (?)





Men för att kompensera ivern över den moderna tekniken har jag idag blivit med ”ny” skivspelare. Så nu kan jag äntligen ta mig an ett av mina ensam hemma projekt. Jag ska lyssna igenom alla sjuor, a och b-sidor – längtar redan. Det är ett projekt som varit omöjligt att genomföra tidigare då min nuvarande skivspelare, inte särskilt ny den heller och något plastig, fått Kirsty McColl att låta som en smurf. Trodde först att problemet med för-fortspelandet var ett 45 varvs problem men efter att ha lyssnat på en kastrerad Joe Strummer och en alldeles för uppspeedad version av Springsteens ”Drive all night” var jag tvungen att erkänna för mig själv att skivspelaren antagligen sett sina bästa dar.



Tillbaka till min sjukdom dock. Det var väl så där halvsmart att spendera hela dagen i skolan, men vad gör man när man har ungefär en ekonomitenta att genomlida varannan dag. Jag som så ofta är extremt dålig på att "tänka bort" att jag är sjuk (jag är en sån där som stannar hemma och blir helt lam av minsta lilla förkylningskänning) kunde helt enkelt inte stanna hemma idag. Det har räknats på "break even" x och q och kalkyler och jag är verkligen helt lost när det kommer till matematiska uträkningar. Att räkna tillsammans i grupp har därför varit något av en nödvändighet de senaste dagarna. I vanliga fall är väl grupparbeten ungefär det värsta jag vet – alltid någon som är sur eller less, eller grinig eller överambitiös (jag) och så måste man ta en massa hänsyn till det vilket gör att halva tiden går åt till att smörja andra så att de arbetar åt rätt håll (mitt håll) - inte min grej alltså.

Matte då – ja jag tappade bort mig redan på lågstadiet när fröken introducerade bråkräkning. Jag var även ovanligt trögfattad när det kom till att förstå sambanden mellan milli, centi och deci - meter och/eller liter. Jag grät floder vid köksbordet medan mamma genom att visa mig mått av olika slag, decilitermått och litermått försökte få mig att förstå – ja detta när hon inte tvingade mig att sudda ut alla mina dragna streck som lutade hit och dit eftersom jag vägrade använda linjal. Det är matte-trauma det!! Så, inte helt oväntat har de senaste två veckorna fått mig att känna mig som en komplett idiot samt att jag tappar humöret lättare än en bortfäktad geting när jag måste möta min egen (matte)inkompetens.

Förlåt om jag svamlar, jag ville bara bekräfta min egen existens i det digitala sammanhanget. – men jag är färdig nu.