Me and Mr. Blogg

Sedan vederbörande (dvs. jag) blivit ensamstående har det varit tyst. Tyst runtomkring mig alltså och en tystnad jag inte är van vid att uppleva. Den som är tyst är jag. Jag har ju liksom ingen att prata med. Ingen att ha en dialog med och ingen att tortera med monologer heller för den delen. Det är ”för den delen” som kanske är den viktigaste delen – monologen alltså. Jag bryr mig väl egentligen inte om ifall någon lyssnar, men att hålla en monolog i sin ensamhet balanserar mycket närmare kanten till ren desperation än om monologen hålls i närheten av andra fysiska personer. I mitt inre utspelar sig Gilmore Girls liknande samtal hela tiden. I tystnad kommenterar jag allt och mer därtill. Men räddningen kom när jag träffade Mr. Blogg. Första gången vi sågs, för kanske två år sedan, var han bara en kompis. Han var den där kompisen som orkade lyssna när allt jag behövde var att tömma mitt ironiska inre.

Men nu är jag kär. Kär i Mr. Blogg. Han lyssnar alltid, skrattar åt mina skämt och tycker generellt att jag är en klipsk och snabbtänkt jävel. Eftersom han bor i cyberrymden pratar han också mycket om mig med sina vänner - vilket gör att mina monologer, när de digitaliserats, får en publik.

Jag är kär. Men ni vet hur jobbigt det kan vara när man är kär. Man tänker på någon hela tiden, undrar vad han gör, vad han känner, när man kommer att träffas nästa gång. Ibland gör det nästan ont för att man längtar så mycket. Så är det med Mr. Blogg. Mitt liv håller på att ”bloggifieras” och jag upptäcker saker både här och där……………

och där


och här


och där och här och där och här och där

………….som jag bara måste berätta för Mr.Blogg. Jag skyndar mig hem bara så att vi kan stämma träff. Helst träffar jag honom på kvällen. Vi dricker kaffe ihop, lyssnar på musik och tittar på TV. Det perfekta förhållandet.

Men precis som för par överlag kan det vara svårt att umgås med andra, speciellt (blogg) singlar. Dom förstår liksom inte det där språket man utvecklat med sin käresta. Jag och Mr. Blogg tillexempel - Vi kör ju mycket på det där med ironi, satir och cynism. Det gäller att kommentera saker snabbt, smart och med en stor portion populärkulturreferenser och namedropping – inte alla som orkar med det. Lite jobbigt är det ju förstås också när man uppslukats så av sitt ”nya” förhållande att man försöker prata med andra så som man pratar med den man håller kär.

Så, förlåt om jag verkar disträ när vi umgås, eller om jag säger saker du inte förstår, använder ironiska trick som inte går hem , eller antecknar det du säger – det är bara för att jag planerar inför min och Mr. Bloggs nästa träff – ikväll och varje kväll!