Söndag.

Så var det söndag igen. Känns som att det är söndag hela tiden. Veckorna går alldeles för fort och jag hinner inte hämta andan. På söndagar stannar tiden upp och allt det där jag inte hunnit ta itu med under veckan som gått gnager på att-göra-nerven. Lustig egentligen - varje söndag skriver jag kontrakt med mitt kontrollerande och elaka själv. Tillsammans färdas vi längs tårfyllda kanaler och gör upp planer på när allt det där som måste göras ska göras och planerar in i detalj hur. Vi lägger korten på bordet och lovar varandra att kommande vecka ska bli en produktivitetens dito. Men så blir det aldrig, inte just nu i alla fall.

Vanligtvis njuter jag av att vara stressad, att ha mycket att göra, möten att gå på, vänner att träffa, seminarier att läsa till - det är som ett bevis på att jag finns till. Men just nu vill jag stanna klockan, eller kanske till och med vrida tillbaka tiden några år. Framtiden närmar sig med stormsteg och jag vill inte dit. Antagligen är det också därför jag släpar efter med saker just nu. Ju längre jag drar ut på att genomföra något desto fler saker har jag att planera in i min kalender som efter juni är helt tom. Ingenting är så obehagligt som tomma kalendrar och/eller nya kalendrar och nyårsdagar är bland det värsta jag vet. Så talar väl en evig pessimist i och för sig?

Lördagskvällen var förövrigt trevlig om än något påfrestande. Jag längtar tillbaka till klubbdagar då vacker popmusik sållade agnarna från vetet.!
Föredrar också att komma hem från en utekväll och lukta cigarettrök och inte andras kroppsodör – om ni förstår vad jag menar. Någon måtta får det väl ändå vara på att gå runt sprida gas på offentliga platser.


En behållning av en annars ganska helrutten söndag dock - Tv3 visade ”The way we were" (1973) med en otroligt vacker Barbara Streisand och en inte så ärrig (snarare finnig, vilket förklarar nutidens krateransikte) Robert Redford. Fick mig dock att fundera över om inte Sarah Jessica Parker inspirerats lite väl mycket av Streisands karaktär ”Katie” i sin roll som ”Carrie Bradshaw” (Sex and the City). Såväl poserna, rösterna och utseendet påminner om varandra.
Det kanske är en allmänt känd och omdiskuterad likhet – jag tar inte patent på upptäckten – men än dock lite halvintressant att fundera över. Ja, i alla fall för någon som egentligen borde lägga ner tid och tankeverksamhet på helt andra (livsavgörande) saker.