Måndag hela veckan

När jag var tretton år (going on fjorton) startade jag och min kompis punk-sara ett band. Ett punkband, med bara tjejer. Ingen av oss kunde spela - men va fan, vad gjorde egentligen det. Vi döpte oss till Åke Åker Ufo, i folkmun (!) Åke. Jag spelade trummor och sjöng. Kunde väl ungefär två olika komp som vi lärt oss under musiklektionerna och blev inte särskilt långvarig som trummis/sångerska. Ganska snart lejde vi en kille för att spela trummor med oss. Det har egentligen ingenting med saken att göra. Det jag inte förstod då, men som jag insett idag, var hur förbannat provocerade många blev av vårat starta-band initiativ. Det här var några år innan jag överhuvudtaget visste något om DIY (do it yourself) som feministiskt redskap. Vi tyckte bara att det var jävligt punk - och att vi var jävligt punk.

Åke överlevde med nöd och näppe årskurs 8, istället spelade jag ett tag med ett annat band innan jag slutligen, på gymnasiet, tillsammans med min kompis Daniel startade ”Franny. Vi spelade ihop i fem år och var relativt framgångsrika – ja inte så att du hört talas om oss. Om du inte gick på gymnasiet i någon Norrbottenskommun hösten 1999 förstås– då var vi på skolturné.Flyttade hit och slutade helt med musiken, vilket kändes oerhört deppigt där ett tag. Men nu spelar jag äntligen i ett band igen, det är fantastiskt.

Inbillar mig ganska ofta att jag är en kulturell person och talar alltid väl om den här staden ur just kultursynpunkt. Men allvarligt – hur många kulturevenemang går jag på egentligen? Inte kan jag måla heller, skriver inga dikter eller noveller och komponerar inga symfonier. Jag går sällan eller aldrig på Bildmuseet trots att jag ofta pratar om det och jag kan i ärlighetens namn ingenting om konst, möjligtvis kan jag så pass mycket så att det verkar som att jag ligger lite över normalnivå. Jag går knappt på spelningar heller, det är för trångt och jag föredrar musik ur stereon framför liveframträdanden. Men jag spelar fan i alla fall i ett band. Jag skapar i alla fall ibland. Det känns tryggt!

Ägnade morgonen åt låtar med stora arrangemang. Känner att jag är inne i en period där det enda som riktigt får mig att tända är Phil Spector liknande wall-of-sound-maffigheter. Dion ”Born to be with you” (som visserligen är Spector producerad och något av en skiva jag tjatar mycket om just nu både på den här bloggen och på bottomdrawer) bland många andra och nu senast Shirley Bassey ” Something”. Egentligen något av en coverskiva men helt fantastiskt fantastisk! Stråkarrangemang i massor som sveper in och intar allt mitt vett och all min sans. Rysningarna klättrar från topp till tå och hjärtat stannar. Det är kärlek.

Eftermiddagen och kvällen ägnade jag dock åt musik i lite mer avskalad form då jag tillsammans med mitt nya band har spelat in vår första ”demo”. Helvete vad nervös jag var innan. Tänk om de andra tycker att jag låter piss när min röst inte överröstas av allt replokalsbrus, tänk om studiokillen sparkar ut mig, tänk om jag inte sätter en enda låt utan sjunger surt hela tiden. På toppen av all nervositet ska tilläggas att jag har sjukt ont i halsen och rent allmänt låter lite whiskey – men det gick över förväntan.

Om måndagar alltid var så här trevliga skulle jag inte ha något emot måndag hela veckan! Vilket också skulle göra att jag varje måndag slipper lyssna på Boomtown Rats ” I don´t like Mondays” Inte för att jag gör det – va fan tänk om jag ägnade Geldof så mycket uppmärksamhet – då skulle jag verkligen inte passera som kulturell längre.