En elitists bekännelser

Mitt populärkulturella kapital är långtifrån så högt som det hade kunnat vara. Jag är, till skillnad från de flesta jag känner något av en anti-cineast. Det är inte självvalt utan snarare ett symptom på hur lite information jag kan ackumulera och lagra på en och samma gång. Jag är komplett och helt och hållet, utan tvivel totalt lost när det kommer till film. Återigen precis som med konst kan jag föra en diskussion , kanske till och med slänger in en analys eller två men överlag är jag i princip totalt bortkollrad. Det hela beror inte på att jag inte uppskattar en bra film – jag vet bara inte vilka kriterierna för en bra film är. Ja, men det är en känsla säger folk till mig, det finns inga regler. Yeah right replikerar jag. Det finns kriterier för allt, tro mig. Någon som hört mig raljera över U2 kanske, eller andra enligt mig populärmusikaliska dundermissar? - och det bör väl tilläggas att det inte enbart är artisterna i sig som får sig en elitistisk avhyvling när jag sätter igång.

Så, vad säger det egentligen om mig. Jag kollar på Bridget Jones Dagbok i snitt en gång i månaden, på VHS bör tilläggas. Snabbspolar inte ens förbi de mindre intressanta partierna (finns inga sådana). Jag fullkomligt älskar filmer med hundar i. En besatthet som tar mig alltifrån K9 filmerna med James Belushi + schäfer, till Turner och Hooch (Tom Hanks+ någon slags blodhund) för att inte nämna Cats and Dogs – en film där katterna är onda och försöker ta över världen bara för att besegras av hundgänget, och ja, filmen består av pratande, levande (alltså inte animerade) hundar och katter.

Jag älskar ”tjejen som…”-filmerna med Goldie Hawn, fan jag älskar Goldie Hawn och ändå har jag tydligen inte ens sett den film som anses vara hennes bästa. Jag fullkomligt hyllar Diane Keaton, Susan Sarandon och Meryl Streep och inte att förglömma, Bette Midler ( Vilket ju gör ”First wives club till, för mig, filmernas film). Gärna och helst ser jag deras tidiga filmer och inte sällan ser jag filmer jag sett ett flertal gånger förut. I min lilla (men noga utvalda) filmsamling går det att hitta ett gammalt vhs-band med filmen ”Troop Beverly Hills”, inspelad från TV1000 någon gång under sent åttiotal tidigt nittiotal, när min familj delade dekoder med min morbrors familj.

Oprah brukar prata om comfort food, jag har definitivt comfort movies. Troop Beverly Hills är en av dom. Jag kan inte, och vågar inte ens räkna på hur många gånger jag sett den filmen. Vid närmare analys av min högst tvivelaktiga smak (för jag är medveten om att den är långt under normalnivå) vad gäller filmer hittar jag en (för de flesta filmer jag gillar) gemensam nämnare – det är filmer jag sett, om inte som barn, så i alla fall i tonåren – med undantag alltså. Can´t buy me love, Breakfast Club (iofs en relativt creddig film), Flashdance (!) och mammas favoriter såsom Love Story och Falling in love ligger alla högt på min se gärna och ofta lista.

En annan favorit var länge "Bugsy Malone" (barnversionen) med en ung Jodie Foster som Talulah (favoritkaraktären). En film med barn samt musikalinslag bestående av dans och sång - jag som inte ens gillar barn och som definitiv är allergisk mot musikaler. Jag gillar fortfarande "Bugsy Malone" men däremot skulle det aldrig falla mig in att se storproduktioner som "Chicago" eller "Moulin Rouge".

Är det igenkänningsfaktorn (och tryggheten) som gör att en film som 9 to 5 ger mig rysningar och är det därför jag i hemlighet drömmer om den film pappa av misstag spelade över, den handlade om high school kids i Brooklyn som räddar sin nedläggningshotade skola genom att producera en musikal(!), och den fick mig alltid att gråta mot slutet – men jag har glömt namnet på den och kan googla mig galen för att spåra den.

Och är det därför jag kan spendera en hel eftermiddag med att lipa till ”The wind beneath my wings” med Bette Midler – ja låten alltså. En låt som så fint avslutar den fantastiskt sorgliga Bette Midler -filmen ”Beaches”. Vari Mayim Bialik (Blossom) spelar en ung Midler som strävar efter showbiz lycka och rikedom och blir vän med en rik och preppy flicka. Tids nog möts de igen, bråkar lite, hatar varandra, tappar kontakten men träffas återigen –sen dör preppy-flickan som nu är mamma. Då sjunger Midler …..did you ever know that you´re my hero – och jag gråter.
Hjälp mig!