Insomnia i Luleå

Jag kan inte sova. Helt plötsligt, när jag tyst som en mus, för att inte väcka föräldrarna, tassat ut på balkongen slog det mig att det endast återstår två månader av mitt liv som student.
Herreminje, hur ska det gå?
Jag har, sedan 12-år ålder byggt hela min identitet på att vara universitetsstudent. Jag såg antagligen, allra mest troligt, för mycket på collagefilm när jag var i de tidiga tonåren. Mina dagar då, kantades av dagdrömmar om hur jag, iförd snygga kläder - trenchcoat och basker - går, eller kanske småspringer (på väg till en viktig föreläsning i en stor aula )genom en allé kantad av höstlövstyngda träd och med en take-away kaffe i handen. Kvällarna skulle jag ägna åt tonvis med stora böcker, sittandes i ett litet rum, med en rykande kopp kaffe, ett överfyllt askfat och en skrivmaskin framför mig (märk väl att jag var 12 år 1992 och tekniskt efterbliven – hade ingen aning om datorn skulle få sådan genomslagskraft).
Kanske en efterkonstruktion i och för sig, att jag dagdrömde om att bli rökare.
Hursomhelst….....
När jag var liten hade mamma och pappa ett vitrinskåp i vardagsrummet och varje dag efter skolan, när läxorna skulle göras, brukade jag ”låsa in” skolböckerna i vitrinskåpet och leka att jag gick på högstadiet - drömmen om det egna skåpet, på tröskeln in till de vuxnas värld.

Mitt första skåp var stort och gult och jag var tvungen att dela det med två andra. Så drömmen om det egna skåpet föll ganska platt. Tyvärr föll det sig också så (och jag kan inte minnas varför) att jag blev tvungen att dela skåp med, ja låt oss säga, två av mina icke-vänner i klassen. Som tur var slapp jag dock dela skåp med klassens beryktade raggartjejer som envisades med att lämna kvar surfimpar i skåpet efter rasten – visserligen hade jag väl påbörjat min karriär som rökare – men snål det har jag aldrig varit.

På gymnasiet var mitt skåp litet och rött – jag gillar rött. Däremot låg mitt skåp i en avskiljd del av skolan vilket gjorde att alla dom där bilderna jag klistrade upp i skåpet - på Morrissey och Oscar Wilde, på Ian Brown och poeten Majakovskij (pretto!) ändå aldrig fångade någon eftertraktad pop-pojkes blick. Vilket ju var lite av idén med det egna skåpet – att någon liksom i all tonårstumult och i allt genomträngande sorl skulle se en liten liten bit av den ”riktiga” E.

Nu har väl min studenttid visserligen inte heller riktigt blivit som i mina dagdrömmars värld. Det var ju faktiskt till Umeå jag flyttade och inte till New York. Och jag tror närmare bestämt att sådana där alléer som jag, fortfarande idag längtar efter att springa igenom, endast finns på den amerikanska östkusten.
Jag har väldig sällan haft föreläsningar i salar anpassade för fler än 40 personer.
Jag har inte bott i ett litet litet rum, förrän nu kanske (?) och jag skulle aldrig komma mig för att tända en cigarett framför datorn – även om tanken slagit mig. Det är faktiskt jävligt sunkigt att röka inomhus.
Däremot har jag utvecklat ett ocharmigt koffeinberoende som gör mig lättretligt när (om) abstinensen infinner sig. Under mina första år som student ingick även ett tjusigt plastlock när man köpte kaffe i fiket – det har dom tyvärr slutat med – så take-away känslan infinner sig inte riktigt längre. Jag har heller inte ägt en basker förrän förra året – bara en yllemössa med blommor på. Men det var en basker jag älskade innerligt men nu tappat bort – vilket jag tolkar som ett omen. Det kanske är dags att släppa drömmen om studenttiden – och ta mig an nästa dröm.
Drömmen om det egna kontoret.
Ett eget krypin, bland andra vuxna, att smycka med egna saker; grattis-till-jobbet-kort av vänner, kanske en vattenkanna med tillhörande glas, en radio och post-it lappar jag kluddat ner viktiga saker på. Tror jag ska börja leka kontor hemma.