Hallways Of My Mind

Jag gillar att gå i vattenpölar. När andra går runt går jag i dem så att säga. Spelar ingen roll om vattnet letar sig in genom skorna – så länge jag inte blir så där blöt så att strumporna liksom klatschar är det bara härligt.
Måste vara en relik från min barndoms dagar. Mitt eget lilla miniuppror.
Som barn levde man konstant under olika förmaningar;
- sitt inte för nära TV:n då får du fyrkantiga ögon!
- titta inte kors, ögonen kan fastna så!
- gå inte ut med blött hår på vintern och ta framförallt inte på de hårtestar som frusit till is, håret kan gå av!
- det spelar ingen roll om det är + 10 grader. Har man inte mössan på sig på våren blir man sjuk!
- ät inte snö då får du mask i magen!
Det där med att inte äta snö pushade norrbottniska mammor och pappor hårt på. En gång på dagis skyfflade personalen ner snö i en tio-liters hink, en sån där man plockar bär i på hösten, sedan tvingades vi barn att sitta inomhus och titta på när snön i hinken smälte. Allt för att göra oss uppmärksamma på vad snö EGENTLIGEN innehåller. Om jag inte missminner mig innehöll snön lite barr och en stackars spindel som krampaktig kämpade för sitt liv i sin alltmer vattenfyllda tillvaro. Det var i alla fall inte ett avskräckande exempel. Vi fortsatte äta snö och suga på istappar.
Däremot borde jag kanske ha lyssnat på mamma när det gällde lyktstolpar på vintern. Det ÄR inte bra att slicka på dem då. Men guud så nyfiken jag var.
Fastnar tungan verkligen?
Fastnar så där mycket så man inte kommer loss?
Inte kan det väl vara så ändå?
Jo.

Jag blir lycklig av att gå i vattenpölar. Jag och min kära kusin brukade fantisera om hur det skulle vara att bada i den gigantiska pölen som bildades i skogen bakom vårat hyreshus. Den var enorm. En gång klädde vi på oss i full mundering, gummistövlar, galonbyxor och regnjacka och lade oss ner i vår egen lilla sjö. Plaskade runt ett tag – lite besvikna över att det inte var så roligt som vi under många år fantiserat om – vi blev mest förbaskat blöta. Jag och kusin var för övrigt besatta av vatten och bad som barn. Har även försökt fylla hennes rum med vatten. Rummet hade säkert kunnat bli en fantastik pool om det inte varit för dörrspringor och hysteriskt skrikande föräldrar.

Det är när jag sitter i kassan på jobbet som det slår mig att jag faktiskt börjar bli äldre. När jag kollar leg på folk bara för att jävlas är det egentligen bara mitt eget ålders-ego som tar stryk. Om dom som är födda 1986 ser så där gamla ut – hur gammal ser inte jag ut då? Till saken hör att jag är helt övertygad om att jag fortfarande är 19 år. Det är därför jag tror att program som Raggadish vänder sig till mig. Inser ju egentligen ganska fort att det inte gör det. Men jag kan inte sluta kolla. Jag tycker Raggadish är ett jättebra program – som ett modernt Bullen ungefär. Men min fascination för vad kidsen erbjuds i det massmediala Sverige är mer än något annat ett rent teoretiskt intresse – jag älskar att teoretisera ungdomar. Vilket positionerar mig i kategorin ”äldre”.

För samtidigt som jag i samma stund ledmotivet till min all-time-favourite-serie ”My So Called Life” sätter igång förflyttas tillbaka till tidigt 90-tal och Bullen, Vi barn från Banhof Zoo (boken) och plaskande i vattenpölar så måste jag idag förlika mig med impulsen att slå Angela för att hon är så pubertalt oreflekterande.