Oh....the night.

Måndag kväll.
Lite tråkigt.
Lyssnar på Ghostface och känner mig sentimental.
Inte för att jag lyssnar på Ghostface, har inte hört den här skivan förr.
Känner mig sentimental för att jag tidigare i kväll drog fram en låda med en massa minnessaker i.
Det var inte planerat, men jag satt lägligt till när Ghostface skulle in i cd-spelaren.
Drog fram lådan, som står under sängen, och började rota.
Hittade gamla smycken, gamla OSA- kalendrar (fan det var en bra tidning, tror jag fick några korta notiser publicerade ibland – borde sparat dom).
Hittade en gammal fikabok.
Det var ett påfund under perioden då jag spenderade hela min lediga tid på olika fik. Rökandes och te-drickandes, pratandes och så skrev vi i varandras fikaböcker.
Herregud, hälften av namnen som förekommer i fikaboken kan jag knappt koppla samman med ett ansikte. Vilka var alla dom där människorna?
Skrev ett brev till min kusin.
Att brevväxla är trevligt. Att skriva brev är väldigt intimt.
Låg på golvet, skrev till kusin och lyssnade på Laura Lee.
Lyssnar på Ghostface nu alltså.

Lite nostalgisk blir jag i och för sig av Ghostface. Det finns en del bra samplingar.
George Jackson till exempel.
Gillar verkligen ”Aretha, sing one for me” (1972).
Gillar vad Ghostface gör med den.
Har lyssnat på nya Jaheim, ”The chosen one” – bra sampling där också. Tyvärr är det kanske samplingen som gör låten. Ingen ny ”Put that woman first” alltså.
Vad gäller samplingar så har jag lyssnat på hypade Handsomeboy Technique – är inte så imponerad faktiskt. Ett misch masch av samplingar, lite brus, och ett beat – jag vet inte, men jag lyssnar nog hellre på originalen. Har lite svårt för det där med överdrivet många samplingar, med låtar där samplingar utgör grunden. Där låtar liksom bara mixas ihop och får credd för att vi lever i den moderna teknikens tidevarv. Trist tycker jag.
Gillar Avalanches i och för sig – men dom har ju ändå något av ett eget sound. Trots att samplingar är låtarnas fundament.
Ja, skit samma.
Det kanske var såhär de klassiskt skolade kritikerna uppfattade rockmusiken när den kom. Att det inte var musik på riktigt i jämförelse med ”de stora” kompositörerna – och att vem som helst kunde komponera rocklåtar, vem som helst kunde slå an en ton på en elgitarr och att vem som helst kunde knåpa ihop en banal text om hjärta och smärta. Lite så känner jag när jag lyssnar på Handsomeboy Technique. Att jag också kunnat mixa ihop några låtar, lägga över ett eller flera beats och kränga skiten (inte för att det är skit….ja ni fattar…).
Hade jag kanske kunnat om det inte varit för mina bristande datakunskaper vilket skulle göra det omöjligt för mig att lära mig ett mixa-skivor-program eftersom jag inte ens behärskar Word – egentligen.

Nu rullade cd-växlaren fram till Dion. Måste stänga av den nu, och datorn också. Annars finns det en risk att hela Dion ”Born to be with you” och ”Streetheart” hamnar på den här veckans tio-i-topp.
Vore tragiskt.
Måste lägga ner Dion ett tag tror jag.
Bara den här låten, sen så……............