Handtag, famntag klapp eller…..oljefat?

Vad har Dion, Aztec Camera, The Knife och Jens Lekman gemensamt?
Dessa fyra artister vars album (ett eller flera) går att hitta i min skivsamling.
För att omformulera mig;
Vad har Dion, Aztec Camera, The Knife och Jens Lekman gemensamt med en Samsung SGH-A800?

Tänk Tom Cruise i “Cocktail”.
Tänk Bermuda Shorts, brokig kortärmad skjorta och åttiotal.
Eller tänk ”Cool Runnings”, rastaflätor Bermuda shorts och brokig skjorta.
Eller tänk solskydd med en lätt doft av cocos, vita män i Bermuda shorts och brokig skjorta.
En liten bit från baren-på-stranden, där alltför många druckit alltför många margaritas, står de uppställda, de upp och nedvända oljefaten. Olika storlekar, utplacerade i en halvmåne.
Lite som Kroumata goes etno.
Det vill säga, en massa hamrande och ett fördjävla oljud – bara i en annan kontext.
Ja, hade man önskat alltså.

Där Kroumata uttalat riktar sig till en skitnödig artsy-fartsy publik som av någon outgrundlig anledning menar (hävdar) att lite bankande på trummor och klingande på klockspel ger intellektuell stimulans bjuder populärkulturella guldkorn som Dion in mig till en värld jag helst skulle avstå från att besöka. Det är förövrigt inte på ”Born to be with you” som Dion ger sig in i oljefatens flottiga värld. Tror inte Spector skulle använda oljefat (med emfas på tror). Det är dock lite skrämmande att de artister jag ovan listat som oljefatsförbrytare verkat i olika decennier. Dion ” Sunniland” (1974), Aztec Camera ”All I need is everything (1984), The Knife “Pass this on”(2003) och Jens Lekman “Happy Brithday, Dear friend Lisa” (2004). Det betyder att oljefatet på något sätt finner sin plats på den populärkulturella kartan, oavsett generation.
Jag menar det var kanske ok för Dion att experimentera lite. Cirkus 1974 hade väl killen lagt heroinet på hyllan och sökte nya utmaningar. Eller så var det i slutet på hans sista syratripp som oljefat helt plötsligt framstod som en briljant idé. För mig är det bara plågsamt.
Värre blir det förstås i Aztec Cameras tappning. Aztec Camera tar mig rätt in i Polisskolan 5. Då åker dom tokroliga polisaspiranterna till Miami – hela filmen är liksom soundtrackad av oljefat. Minns att jag ogillade det ljudet redan då jag såg filmen för första gången – och eftersom jag har tidigare erkända brister gällande filmsmak har jag sett Polisskolan 5 ett otal gånger. Plågat mig igenom många minuter av oljefat och humor under all kritik.
Eller plågat – det var väl mer eller mindre självvalt (!).
Jens Lekman däremot gör mig besviken. Han borde satsa mer på handklapp. Skulle nästan kunna tolerera en barnkör också bara jag slapp höra oljefat.
The Knife är väl lite artsy-fartsy så oljefat är väl inte helt otippat. Tror säkert att dom gillar Kroumata också – och ringsignaler.
Vad är det med det? Alla mobiler, oavsett modell verkar ha ringsignaler med karibiskt tema – där oljefat såklart är ett stående inslag. Handlar det om ”vår” längtan efter sommar och sol? Efter den där perfekta utlandsresan, med Bermuda Shorts och brokiga skjortor? Som ”vi” sedan drömmer oss tillbaka till när telefonen ringer?
Det blir ju liksom världsfrånvänt redan där för en höstmörker älskare som jag.