I wanna be adored

I boken "Fans " ger Fredrik Strage oss läsare en inblick i idoldyrkan på en rad olika plan. Boken handlar bland annat om Lena Nylén som under sextiotalet var övertygad om att hennes idol Evert Taube kommunicerade med henne genom dolda budskap i media, på reklamposters och genom sin lyrik och musik. Lena blev genom dessa budskap bland annat ombedd att sätta Everts personliga tillhörigheter i säkerhet varvid hon kontinuerligt åkte ut i Stockholms skärgård för att besöka sommarstället Sjösala. Lena stal bland annat personliga brev skrivna av makarna Taube - och det hela slutar efter många olagliga besök med att Lena tuttar på hela bygget.

Fans behandlar också myten om de skrikande tjejfansen kontra de manliga dyrkarna – där de förstnämnda uppvisar psykopatiska, labila sidor de tvunget, för sin egen skull måste växa ifrån medan männen blir till konnässörer som gladeligen kan spendera hela livet som pryl - eller skivsamlare.

Jag som aldrig passar in bland tjejstereotyperna faller alltså som vanligt mellan stolarna. Å ena sidan har jag ju visserligen själv, i unga år, varit en pojkbandslyssnare. Men särskilt skrikande var jag inte. Däremot klippte jag ut allt jag hittade om New Kids On The Block från diverse tidningar, spelade in specialprogram från MTV, med kära Ray Cokes som programledare ( kanske var det egentligen honom jag var kär i?) – men vad visste jag om kärlek, jag var ju bara åtta år. Å andra sidan var jag väl under mina ungdomsår en idoldyrkare a lá Lena Nylén – jag och alla andra Morrissey fans förstås. För tydligen är vi, dom och jag av en alldeles egen sort. Vi är dom som tar sin idol på orden och som tror att varje ord, varje textrad och varje tonglidning är menat bara för mig, mig och mig. Men musik och kanske framförallt texter har jag alltid tolkat som riktat mot just mig - och är det inte det det handlar om egentligen? Är det inte det som är musik?

Som sextonåring avslutades varje förfest med att ”I wanna be adored” (Stone Roses) högljutt pumpades ut genom högtalarna. ”I wanna be adored” – vilken sextonåring vill inte bli beundrad? – jag ville det i alla fall. Musik låter annorlunda på Peddan, skrev jag i mitt kanske inte så muntra inlägg igår. Jag tror musik låter annorlunda för att jag sitter mitt uppe i mitt eget lyssnande, inget som stör – bara jag , jag ,jag.

Jag och Ian Brown och jag förstår honom för jag vill också bli beundrad - fast det skulle jag ju inte säga högt, så glöm bort att jag någonsin skrivit det.

Vad gör man då som tjugofemåring för att bli beundrad? Jag försöker samla på mig allt, med allt och alla som betytt något – bara i hopp om att någon någongång ska lyssna igenom allt och förstå mig på riktigt – vilket ju inte lär ske. Samtidigt vill man väl egentligen inte heller veta om någon beundrar en, för då mister ju låtar som ”I wanna be adored” sin charm. Allt handlar till syvende och sist om en längtan efter att någon ska förstå bara mig , mig och mig – det är det som är musik – och om det är psykotiskt och labilt så är det ok för mig.

För övrigt är "Elin" av Mange C den självupphöjande bekräftelsen till "I wanna be adored" - för låten handlar väl ändå om mig? (mig och bara mig)

.........

Jag kan inte lyssna på musik längre. Musik gör ont. Musik idag känns som musik förr -när musik var allt. När musik var min själ, när all musik var min inre röst, när all musik handlade om mig. Musik känns helt annorlunda på Peddan än på Glunten. Musik gör ont och jag är en tönt.

Rutiner skapar hemtrevnad

Den första veckan som ensamboende var förfärlig. Det enda som upptog min hjärna var ständiga "tänk-om"-tankar.
Tänk om jag har gjort fel.
Tänk om ensamheten äter upp mig inifrån.
Tänk om det börjar brinna.
Tänk om ingen någonsin ringer på mitt nya nummer vilket i sin tur skulle innebära att jag skulle kunna ligga död i flera dagar innan någon inser att jag saknas.

Allt virrvarr av tankar underlättades förstås inte av att jag samtidigt försökte klura ut hur i helvete kommande hemtenta (på universitetslingo även kallad "paper") skulle disponeras. Som komplement till "tänk om tankarna" rörande värsta-tänkbara-scenario-tillfällen tillkom också "tänk om det bara kunde vara nästa vecka" (inlämnad tenta vecka). Slutligen efter mycket ångest och för mycket kaffe kom så förra veckan. Första tentafria disponera-din-tid-som-du-vill-veckan och vad gjorde jag? - ingenting. Inte förbättrades tänk om tänkandet av det, snarare tvärtom. Men nu, nu är det rutin på saker här på Peddan 3.

Jag älskar rutiner. Hade jag varit en karaktär i "Liftarens guide till galaxen" hade jag garanterat varit en vogon. En superbyråkrat där rätt paragrafförfarande överskuggar all form av spontanitet. Somliga (de flesta antagligen) är av åsikten att rutiner tar död på allt det goda i livet, förhållanden till exempel, men jag vill mena att rutiner i sig skapar luckor på flera timmar vari spontanitet kan tillämpas - men med gott samvete.

Ett exempel: Säg att jag kliver upp 6.45 varannan dag för att hinna med ett träningspass innan 10-lektionen. När lektionen slutar kl 12 finns det jättemånga timmar att göra ingenting under (att göra ingenting är att vara spontan(?) ) fram tills det att tv-rutinerna sätter igång eller vadhelst annat jag rutinmässigt planerat in. För att inte tala om att dagen efter träning är fri för ett gediget ingenting-görande minus träningsrutinen, då har jag alltså tjänat in nästan två timmar.

Men nu frågar du dig vad skillnaden mellan mitt ingenting-görande förra veckan och ingenting- görandet kopplat till rutiner egentligen är? Jo, det har med samvete att göra. Jo fler rutiner, som träning, repa med bandet, jobba, skola det finns desto fler timmar för spontant ingenting-görande. Ekvationen är enkel rutiner+rutiner = ingenting, men med gott samvete. Men att fylla mina göra-ingenting timmar med spontana aktiviteter som bio eller annat, det går inte. Jag är och förblir världens mest ospontana människa. Ibland kanske det verkar som att jag är spontan - men tro mig all spontantiet (om det är jag själv som plötsligt initierar något ) är planerad spontanitet.

Nä, dags för tvättstuga nu - då är kvällen fri för ingenting. Kanske poppar jag över till grannen en sväng, helt ospontant förstås, för det är ju redan inbokat och bestämt.

Jag har flyttat hemifrån

Jag har flyttat hemifrån - inte hemifrån som i att ha lämnat mamma och pappa, det var några år sedan. Jag har flyttat hemifrån - eller kanske snarare ut ifrån ett fem år långt samboförhållande. Det är därför jag är ensam hemma. Den här bloggen ska inte handla om mitt förhållandes vara eller icke-vara utan är enbart en narcissistisk portal för högklassigt ältande av mitt ensamboende.

För dig som av en händelse råkat snubbla över denna semi-hemliga och sällan nämnda blogg tidigare är det antagligen tydligt att det idag saknas tidigare inlägg - dom har jag raderat. Det finns en gräns för hur deprimerande en blogg egentligen får vara och det finns gränser för hur man egentligen framställer sig själv - på gränsen till nervsammanbrott - eller som någon som faktiskt kan hantera förändringar när förändringar inträffar. Jag väljer det senare alternativet.

Med Field Mice snurrandes på skivspelaren sitter jag i skrivandets stund i mitt lilla rum, med gula väggar (vilket gjort att mitt möblemang försatt mig i det murriga sjuttiotalets proggiga tidevarv istället för sextiotalets rena linjer och klarhet) och blickar ut genom de persiennförsedda fönstrena. Utsikten är väl inget att skryta med men ger mig inblick i x-antal korridorkök och därmed ett lyckorus över att jag inte drog mitt flytta-hemifrån-projket så långt som till korridorboende. Då hade jag antagligen, i ren förtvivlan, framställt mig själv på gränsen till nervsammanbrott - allt i hopp om att prince charming med relativt billig etta till andra- handsuthyrning kontaktat mig omgående.

I min lilla etta är det bara jag, jag, jag och allt som är mitt. Det är det bästa med ensamboendet - att organisera sina egna saker. Att hitta en egen plats till allt - och en plats för mig bland dessa saker. Helst befinner jag mig någonstans mellan Leslie Gores "you don´t own me" och Dion Dimucci´s "Born to be with you". En bra balansgång mellan "girl power" och "girl interrupted" - om ni förstår vad jag menar.