Insomnia i Luleå

Jag kan inte sova. Helt plötsligt, när jag tyst som en mus, för att inte väcka föräldrarna, tassat ut på balkongen slog det mig att det endast återstår två månader av mitt liv som student.
Herreminje, hur ska det gå?
Jag har, sedan 12-år ålder byggt hela min identitet på att vara universitetsstudent. Jag såg antagligen, allra mest troligt, för mycket på collagefilm när jag var i de tidiga tonåren. Mina dagar då, kantades av dagdrömmar om hur jag, iförd snygga kläder - trenchcoat och basker - går, eller kanske småspringer (på väg till en viktig föreläsning i en stor aula )genom en allé kantad av höstlövstyngda träd och med en take-away kaffe i handen. Kvällarna skulle jag ägna åt tonvis med stora böcker, sittandes i ett litet rum, med en rykande kopp kaffe, ett överfyllt askfat och en skrivmaskin framför mig (märk väl att jag var 12 år 1992 och tekniskt efterbliven – hade ingen aning om datorn skulle få sådan genomslagskraft).
Kanske en efterkonstruktion i och för sig, att jag dagdrömde om att bli rökare.
Hursomhelst….....
När jag var liten hade mamma och pappa ett vitrinskåp i vardagsrummet och varje dag efter skolan, när läxorna skulle göras, brukade jag ”låsa in” skolböckerna i vitrinskåpet och leka att jag gick på högstadiet - drömmen om det egna skåpet, på tröskeln in till de vuxnas värld.

Mitt första skåp var stort och gult och jag var tvungen att dela det med två andra. Så drömmen om det egna skåpet föll ganska platt. Tyvärr föll det sig också så (och jag kan inte minnas varför) att jag blev tvungen att dela skåp med, ja låt oss säga, två av mina icke-vänner i klassen. Som tur var slapp jag dock dela skåp med klassens beryktade raggartjejer som envisades med att lämna kvar surfimpar i skåpet efter rasten – visserligen hade jag väl påbörjat min karriär som rökare – men snål det har jag aldrig varit.

På gymnasiet var mitt skåp litet och rött – jag gillar rött. Däremot låg mitt skåp i en avskiljd del av skolan vilket gjorde att alla dom där bilderna jag klistrade upp i skåpet - på Morrissey och Oscar Wilde, på Ian Brown och poeten Majakovskij (pretto!) ändå aldrig fångade någon eftertraktad pop-pojkes blick. Vilket ju var lite av idén med det egna skåpet – att någon liksom i all tonårstumult och i allt genomträngande sorl skulle se en liten liten bit av den ”riktiga” E.

Nu har väl min studenttid visserligen inte heller riktigt blivit som i mina dagdrömmars värld. Det var ju faktiskt till Umeå jag flyttade och inte till New York. Och jag tror närmare bestämt att sådana där alléer som jag, fortfarande idag längtar efter att springa igenom, endast finns på den amerikanska östkusten.
Jag har väldig sällan haft föreläsningar i salar anpassade för fler än 40 personer.
Jag har inte bott i ett litet litet rum, förrän nu kanske (?) och jag skulle aldrig komma mig för att tända en cigarett framför datorn – även om tanken slagit mig. Det är faktiskt jävligt sunkigt att röka inomhus.
Däremot har jag utvecklat ett ocharmigt koffeinberoende som gör mig lättretligt när (om) abstinensen infinner sig. Under mina första år som student ingick även ett tjusigt plastlock när man köpte kaffe i fiket – det har dom tyvärr slutat med – så take-away känslan infinner sig inte riktigt längre. Jag har heller inte ägt en basker förrän förra året – bara en yllemössa med blommor på. Men det var en basker jag älskade innerligt men nu tappat bort – vilket jag tolkar som ett omen. Det kanske är dags att släppa drömmen om studenttiden – och ta mig an nästa dröm.
Drömmen om det egna kontoret.
Ett eget krypin, bland andra vuxna, att smycka med egna saker; grattis-till-jobbet-kort av vänner, kanske en vattenkanna med tillhörande glas, en radio och post-it lappar jag kluddat ner viktiga saker på. Tror jag ska börja leka kontor hemma.

Tio- i- topp v.12

Eftersom jag i mitten av veckan lämnade Peddan för ” the windy city no 2” (ett enligt mig oförtjänt rykte, är inte alla kuststäder mer eller mindre blåsiga?) har musiklyssnandet å ena sidan ägnats åt den egna samlingens bortglömda guldkorn, å andra sidan åt att hitta musikaliska sätt att överleva föräldrarnas mycket sparsamma skivutbud. Framförallt har jag sökt igenom mappar och även där/här återupptäckt en hel del finfina låtar men lite nedladdning har det också blivit.
Spana in…......

1. Saint Etienne – Sylvie (1998)

2. Happy Mondays – Kinky Afro (1990)

3. Richard Hawley – Coles Corner (2005)

4. The Magnetic Fields – I´m Sorry I Love You (1999)

5. Ghostface – Holla (2004)

6. Josef K – Sorry For Laughing (1980)

7. Another Sunny Day – I´m In Love With A Girl That Doesn´t Know I Exist (1988)

8. Jackie Wilson – (Your Love Is Lifting Me) Higher And Higher (1968)

9. Sylvia Vrethammar – Tycker Om Dig (1969)

10. The Checkmates – Love Is All I Have To Give (1969)

Happy Mondays

Nej, det här är inte ett inlägg om hur fantastisk min måndag har varit. Idag har jag till och med vid flera tillfällen allvarligt övervägt att slå på Boomtown Rats ” I don´t like Mondays”. Men varför förstöra en dag som ändå har potential att bli ihågkommen som dagen då jag inte pluggade men åtminstone lyssnade på bra musik.
Saint Etienne har haft premiär på Peddan. Har lyssnat på singelsamlingen(and more)”Smash The System” och insett att jag numera ägnar alldeles för lite tid åt Manchester influerad dans-indie.

Någonstans mitt emellan ”Only Love Can Break Your Heart” och ”Like A Motorway” gav mitt pluggande-jag upp och istället för en strukturerad och välgenomtänkt disposition är mitt utrullade, 3 meter långa pappersark, täckt av textrader om hjärta och smärta och skisser av mina egna händer - lite dagisinspirerad konst så att säga. Saint Etienne fick mig osökt att tänka på Happy Mondays.

Just idag känns det som att Happy Mondays utgör den perfekta metaforen för mitt liv. En något monoton ljudmatta för mig sakteligen framåt – och jag är vid gott mod. Men den positiva känslan kantas också av lätt psykadelica – där ingenting egentligen betyder någonting.

Alla runt omkring mig är Shaun och Paul Ryder – människor utan mening och utan mål, men med talang. Mitt i allt står Bez och dansar. Det var innan en spelning på the Hacienda i mitten av 80-talet som Shaun Ryder fick den briljanta idén att låta kamraten Bez dansa på scenen under spelningen. Publiken älskade honom och har förblev bandets sjätte medlem – enbart som dansande crowd pleaser.



Idag känner jag mig som Bez.
Jag är med, men ändå inte.
Lite utanför den resterande världen.
Ingen mening och inget mål med det jag håller på med.
Men istället för att spela maracas och dansa hysteriskt inför tusentals entusiastiska fans ligger jag på golvet, iförd långkalsonger (jag tvättar!) och ritar av mina egna händer. Man kan ju fråga sig vem det är som egentligen knarkar?

Den Shaun som bjöd in mig att dansa universitetsdansen borde ha tänkt till – och hur stor tillit ska men egentligen ha till (en) Shaun Ryder – det var ju ändå mannen som i slutet av Mondays karriär avvek från bandets kanske mest avgörande möte med skivbolaget för att leta upp lite Kentucky Fried Chicken, för övrigt intern slang för heroin.

Bez vann däremot Celebrity Big Brother i England 2005 - så det kanske finns en framtid för mig också.

Tio-i-topp v.11 (eller fem-i-topp x 2)

Well folks, den här veckan blir det två topp 5-listor. Dagarna har varit fulla av discodans medan kvällarna ackompanjerats av det storslagna.
Check it!

Den storslagna listan.

1. Dusty Springfield – What Do You Do When Love Dies (1969)

2. Jackie Trent- Make It Easy On Yourself (1967)

3. Shirley Bassey- Yesterday I Heard The Rain (1970)

4. Diana Ross & The Supremes – Someday We´ll Be Together (1969)

5. Rozetta Johnson – Who Are You Gonna Love (Your Woman Or Your Wife) (1971)



Den kommersiella -
”dansa-framför-spegeln-med-borsten-som-mikrofon” listan

1. Mariah Carey – Fantasy (1995)

2. Elton John – Are You Ready For Love (1979)

3. Mariah Carey- Heartbreaker (1999)

4. Leslie Gore – You Don´t Own Me (1963)

5. Candi Staton – Young Hearts Run Free (1976)

Hallways Of My Mind

Jag gillar att gå i vattenpölar. När andra går runt går jag i dem så att säga. Spelar ingen roll om vattnet letar sig in genom skorna – så länge jag inte blir så där blöt så att strumporna liksom klatschar är det bara härligt.
Måste vara en relik från min barndoms dagar. Mitt eget lilla miniuppror.
Som barn levde man konstant under olika förmaningar;
- sitt inte för nära TV:n då får du fyrkantiga ögon!
- titta inte kors, ögonen kan fastna så!
- gå inte ut med blött hår på vintern och ta framförallt inte på de hårtestar som frusit till is, håret kan gå av!
- det spelar ingen roll om det är + 10 grader. Har man inte mössan på sig på våren blir man sjuk!
- ät inte snö då får du mask i magen!
Det där med att inte äta snö pushade norrbottniska mammor och pappor hårt på. En gång på dagis skyfflade personalen ner snö i en tio-liters hink, en sån där man plockar bär i på hösten, sedan tvingades vi barn att sitta inomhus och titta på när snön i hinken smälte. Allt för att göra oss uppmärksamma på vad snö EGENTLIGEN innehåller. Om jag inte missminner mig innehöll snön lite barr och en stackars spindel som krampaktig kämpade för sitt liv i sin alltmer vattenfyllda tillvaro. Det var i alla fall inte ett avskräckande exempel. Vi fortsatte äta snö och suga på istappar.
Däremot borde jag kanske ha lyssnat på mamma när det gällde lyktstolpar på vintern. Det ÄR inte bra att slicka på dem då. Men guud så nyfiken jag var.
Fastnar tungan verkligen?
Fastnar så där mycket så man inte kommer loss?
Inte kan det väl vara så ändå?
Jo.

Jag blir lycklig av att gå i vattenpölar. Jag och min kära kusin brukade fantisera om hur det skulle vara att bada i den gigantiska pölen som bildades i skogen bakom vårat hyreshus. Den var enorm. En gång klädde vi på oss i full mundering, gummistövlar, galonbyxor och regnjacka och lade oss ner i vår egen lilla sjö. Plaskade runt ett tag – lite besvikna över att det inte var så roligt som vi under många år fantiserat om – vi blev mest förbaskat blöta. Jag och kusin var för övrigt besatta av vatten och bad som barn. Har även försökt fylla hennes rum med vatten. Rummet hade säkert kunnat bli en fantastik pool om det inte varit för dörrspringor och hysteriskt skrikande föräldrar.

Det är när jag sitter i kassan på jobbet som det slår mig att jag faktiskt börjar bli äldre. När jag kollar leg på folk bara för att jävlas är det egentligen bara mitt eget ålders-ego som tar stryk. Om dom som är födda 1986 ser så där gamla ut – hur gammal ser inte jag ut då? Till saken hör att jag är helt övertygad om att jag fortfarande är 19 år. Det är därför jag tror att program som Raggadish vänder sig till mig. Inser ju egentligen ganska fort att det inte gör det. Men jag kan inte sluta kolla. Jag tycker Raggadish är ett jättebra program – som ett modernt Bullen ungefär. Men min fascination för vad kidsen erbjuds i det massmediala Sverige är mer än något annat ett rent teoretiskt intresse – jag älskar att teoretisera ungdomar. Vilket positionerar mig i kategorin ”äldre”.

För samtidigt som jag i samma stund ledmotivet till min all-time-favourite-serie ”My So Called Life” sätter igång förflyttas tillbaka till tidigt 90-tal och Bullen, Vi barn från Banhof Zoo (boken) och plaskande i vattenpölar så måste jag idag förlika mig med impulsen att slå Angela för att hon är så pubertalt oreflekterande.

Handtag, famntag klapp eller…..oljefat?

Vad har Dion, Aztec Camera, The Knife och Jens Lekman gemensamt?
Dessa fyra artister vars album (ett eller flera) går att hitta i min skivsamling.
För att omformulera mig;
Vad har Dion, Aztec Camera, The Knife och Jens Lekman gemensamt med en Samsung SGH-A800?

Tänk Tom Cruise i “Cocktail”.
Tänk Bermuda Shorts, brokig kortärmad skjorta och åttiotal.
Eller tänk ”Cool Runnings”, rastaflätor Bermuda shorts och brokig skjorta.
Eller tänk solskydd med en lätt doft av cocos, vita män i Bermuda shorts och brokig skjorta.
En liten bit från baren-på-stranden, där alltför många druckit alltför många margaritas, står de uppställda, de upp och nedvända oljefaten. Olika storlekar, utplacerade i en halvmåne.
Lite som Kroumata goes etno.
Det vill säga, en massa hamrande och ett fördjävla oljud – bara i en annan kontext.
Ja, hade man önskat alltså.

Där Kroumata uttalat riktar sig till en skitnödig artsy-fartsy publik som av någon outgrundlig anledning menar (hävdar) att lite bankande på trummor och klingande på klockspel ger intellektuell stimulans bjuder populärkulturella guldkorn som Dion in mig till en värld jag helst skulle avstå från att besöka. Det är förövrigt inte på ”Born to be with you” som Dion ger sig in i oljefatens flottiga värld. Tror inte Spector skulle använda oljefat (med emfas på tror). Det är dock lite skrämmande att de artister jag ovan listat som oljefatsförbrytare verkat i olika decennier. Dion ” Sunniland” (1974), Aztec Camera ”All I need is everything (1984), The Knife “Pass this on”(2003) och Jens Lekman “Happy Brithday, Dear friend Lisa” (2004). Det betyder att oljefatet på något sätt finner sin plats på den populärkulturella kartan, oavsett generation.
Jag menar det var kanske ok för Dion att experimentera lite. Cirkus 1974 hade väl killen lagt heroinet på hyllan och sökte nya utmaningar. Eller så var det i slutet på hans sista syratripp som oljefat helt plötsligt framstod som en briljant idé. För mig är det bara plågsamt.
Värre blir det förstås i Aztec Cameras tappning. Aztec Camera tar mig rätt in i Polisskolan 5. Då åker dom tokroliga polisaspiranterna till Miami – hela filmen är liksom soundtrackad av oljefat. Minns att jag ogillade det ljudet redan då jag såg filmen för första gången – och eftersom jag har tidigare erkända brister gällande filmsmak har jag sett Polisskolan 5 ett otal gånger. Plågat mig igenom många minuter av oljefat och humor under all kritik.
Eller plågat – det var väl mer eller mindre självvalt (!).
Jens Lekman däremot gör mig besviken. Han borde satsa mer på handklapp. Skulle nästan kunna tolerera en barnkör också bara jag slapp höra oljefat.
The Knife är väl lite artsy-fartsy så oljefat är väl inte helt otippat. Tror säkert att dom gillar Kroumata också – och ringsignaler.
Vad är det med det? Alla mobiler, oavsett modell verkar ha ringsignaler med karibiskt tema – där oljefat såklart är ett stående inslag. Handlar det om ”vår” längtan efter sommar och sol? Efter den där perfekta utlandsresan, med Bermuda Shorts och brokiga skjortor? Som ”vi” sedan drömmer oss tillbaka till när telefonen ringer?
Det blir ju liksom världsfrånvänt redan där för en höstmörker älskare som jag.

Tio-i-topp v.10 (den spretiga veckan)

1. Instinct – You are my friend (1997)

2. Dion – Your own back yard (1975)

3. Luther Vandross – Are you using me (MAW Mix) (1998)

4. Jaheim - The chosen one (2006)

5. Beth Orton – Central Reservation (The Then Again Version) (1999)

6. Heavenly – Fell in love last night (1990)

7. The Concretes – Chosen one (2006)

8. The Clash – Train in Vain (1979)

9. The Jayhawks - Blue ( 1995)

10. Prefab Sprout – Goodbye Lucille #1 (1985)

Radio

Jag är något av en hängiven P3-lyssnare. I alla fall på förmiddagarna.
Äter frukost med Morgonpasset.
Tränar, duschar, fixar håret och annat till Pop Non Stop.
Kollar mejl, läser bloggar och surfar lite sporadiskt till Lantz i P3.
Pluggar lite emellanåt också.
Säga vad man vill om Sveriges Radio, men mig når dom i alla fall.

Pop Non Stop varierar visserligen vad gäller nivå på musikens kvalité. Men genom att blanda musik från olika genrer med pop-kuriosa lyssnar jag intresserat. Ett av mina favorit inslag är Musikpolisen. Lyssnare anmäler låtar som påminner skrämmande mycket om andras låtar.
Sånt gillar jag.

Inte för att jag är en elak jävel som gillar att sätta dit andra – ja det också.
Utan för att jag själv ofta går omkring och klurar på låtar som påminner om andra låtar. Jag tycker det är helt okej med låtstölder bara det görs på ett snyggt sätt. Jag menar ,det finns inget värre än artister som hävdar sin egen unicitet fastän de inspirerats så mycket av andra band att ett eget sound helt enkelt inte existerar. Ett band som många andra band apar efter är The Beatles.
Gäsp och suck så tråkigt.
Som Son of a Plumber eller Mercury Rev.
Att låta som någon annan, dela samma sound är väl i och för sig inte detsamma som låtstöld. Att stjäla en takt eller två kan göras på olika sätt.
Snyggt eller fult.
Genomtänkt eller ogenomtänkt.
Ärligt eller förnekande.

I höstas var det någon som mejlat in till musikpolisen och anmält Le Sports låt ”Tell no one about tonight” för att påminna skrämmande mycket om 90-tals artisten ”Whigfield”. Kommer inte ihåg vilken av hennes låtar det gällde.
Men det gjorde den också, påminde om Whigfield alltså.
Då kan man fråga sig om dessa unga eurodisco älskande pojkar medvetet komponerat en synthslinga som en tribute till one-hit-wonder-Whigfield eller om de går i blindo, omedvetna om den smärre förseelsen? Svårt att avgöra. Jag har inte bestämt mig än.

Ibland är det däremot retards som anmäler artister för låtstöld. Kommer ihåg att någon anmälde Håkan H för att ha stulit en textrad från Moz - visserligen i början av Håkan H:s karriär - men ändå. Det kan väl inte undgått någon?
Samma sak är det ibland med samplingar. Det blir ju bara bisarrt.

Håkan H;s ”stölder” orkar jag inte ens gå in på. Känns som att det diskuterats nog. Så mycket kan jag säga att jag gillade det till en början. Det är roligt för en tönt som mig att få sitta och fundera över vilka låtar låtarna bygger på så att säga.

Idag däremot blev jag lycklig när musikpolisen rullade igång. Lycklig över att vissa artister är så himla klurigt pillemariska. Dagens anmälan riktades mot den svenska gruppen Alf. Ett band jag inte hört, men ändå hört. Som inte fastnat med ändå finns i mitt medvetande så att säga. Låten som anmäldes hette ”Manchester man” och anmälan gällde stöld från Billy Braggs ” To have and to have not”. Ja, Alfs låt lät väääldigt mycket som Bragg.
Men – det dom (anmälarna och P3) missade är ju det briljanta i det hela.
Bragg sjunger ” Just because I dress like this, doesn´t mean I´m a communist” Det kanske bara är jag som överanalyserar saken men jag tänker mig att det finns någon slags koppling mellan manchester och kommunister.
En koppling Alf måste tänkt på.
Helt enkelt måste ha tänkt på!
Ja – annars är det ren och skär stöld, och inte särskilt snyggt.
Och vad säger det om mig egentligen………...att det kanske är jag som borde sluta tänka helt ogenomtänkta tankar som jag sedan skriver ner i bloggformat.
Ja – så är det nog.

I Magnum eller Magnum PI ?

Vet inte varför, men jag har kollat på Top Model Sverige, eller ja, Milano var det tydligen. Top Model, precis som Sex and the City presenteras i samarbete med(som dom säger innan) Magnum
”I Magnum”.
Konstigt.

My name is Earl presenteras i samarbete med någon av alla otaliga poker/spel/oddsföretag.
I den reklamen skymtar Ingmar Backman förbi.
Vad hände med honom......någon?
Han var ju något av en hunk i början av nittiotalet. I alla fall för oss som tiggde och bad om att få en snowboard att stila med i backen. Många myter om framgång, lycka och rikedom omringade Backman och Terje Håkonsen (även han en hunk) 1994.

Tom Selleck - han var hunk på 80-talet. Lite för ung för honom då. Till och med mamma var för ung för honom då. Men en hunk det var han, och är fortfarande i och för sig.
Jag har alltid blandat ihop honom med Peter Sellers.
Magnum PI blandar jag ihop med Knight Rider.
Utseendemässigt (förlåt Tom) är Selleck i och för sig mer lik David Hasselhoff än Peter Sellers – men det är det där med namn.

Andra som är jävligt lika är väl Steve Martin och Leslie Nielsen. Tänkte skriva någonting om att dom är milsväg ifrån varandra vad gäller komisk talang, men vet inte om jag har kunskap nog att uttala mig i den frågan. Gillar personligen Steve Martins filmer ”bättre” än till exempel ”Den nakna Pistolen” –filmerna. Men jag ska inte säga nåt - kan vara som att skjuta mig själv i foten.
Men det är bara en känsla.

Jag kan inte skilja på Tom Arnold och John Goodman heller. Vet inte varför dom är inte ens lika varandra.
Har antagligen något att göra med Rosanne Barr.
Hon var/är/var (?) gift med Tom Arnold, men inte i serien Rosanne – då var hon gift med John Goodman som hette Dan i serien, inte helt olikt Tom alltså.
Jag gillar John Goodman. Han är tjock. Men ganska mysig.
Fan, det var en bra serie. Snacka white trash.

Gillar Rosanne också. Skrikig och jävlig. Eller gillar. Gillade i alla fall. Mest på grund av serien. Gillade deras döttrar. När jag tänker efter är ” Freaky Finnertys” något av en kopia på ”Rosanne”.
Annars får Rosanne Barr mig osökt att tänka på Robert Smith. Det var nära att jag satte på en the Cure skiva idag - då jag ägnat dagen åt skivor jag inte ägnat mig åt på länge så att säga.
Men The Cure – jag är väl inte tonåring heller.
Uppmanade mig själv att sansa mig. Att långsamt ta några steg bakåt från skivbacken. Det blev Graham Parker istället. Inte tonårigt, snarare gubbigt – kändes bättre.

Graham Parker påminner mig förövrigt om Elvis Costello. Men Elvis Costello påminner inte om nån – jo fan, han är ju lik Buddy Holly. Vilket såklart är genomtänkt och bra. Till skillnad från den här bloggen alltså.

Jag kan heller aldrig komma ihåg vilken Belushi som är död.
Eller vem som är Björn och vem som är Benny i ABBA. Jag tror att han med skägg, som ser ut som en björn är Benny – och tvärtom – eller nåt……..

Oh....the night.

Måndag kväll.
Lite tråkigt.
Lyssnar på Ghostface och känner mig sentimental.
Inte för att jag lyssnar på Ghostface, har inte hört den här skivan förr.
Känner mig sentimental för att jag tidigare i kväll drog fram en låda med en massa minnessaker i.
Det var inte planerat, men jag satt lägligt till när Ghostface skulle in i cd-spelaren.
Drog fram lådan, som står under sängen, och började rota.
Hittade gamla smycken, gamla OSA- kalendrar (fan det var en bra tidning, tror jag fick några korta notiser publicerade ibland – borde sparat dom).
Hittade en gammal fikabok.
Det var ett påfund under perioden då jag spenderade hela min lediga tid på olika fik. Rökandes och te-drickandes, pratandes och så skrev vi i varandras fikaböcker.
Herregud, hälften av namnen som förekommer i fikaboken kan jag knappt koppla samman med ett ansikte. Vilka var alla dom där människorna?
Skrev ett brev till min kusin.
Att brevväxla är trevligt. Att skriva brev är väldigt intimt.
Låg på golvet, skrev till kusin och lyssnade på Laura Lee.
Lyssnar på Ghostface nu alltså.

Lite nostalgisk blir jag i och för sig av Ghostface. Det finns en del bra samplingar.
George Jackson till exempel.
Gillar verkligen ”Aretha, sing one for me” (1972).
Gillar vad Ghostface gör med den.
Har lyssnat på nya Jaheim, ”The chosen one” – bra sampling där också. Tyvärr är det kanske samplingen som gör låten. Ingen ny ”Put that woman first” alltså.
Vad gäller samplingar så har jag lyssnat på hypade Handsomeboy Technique – är inte så imponerad faktiskt. Ett misch masch av samplingar, lite brus, och ett beat – jag vet inte, men jag lyssnar nog hellre på originalen. Har lite svårt för det där med överdrivet många samplingar, med låtar där samplingar utgör grunden. Där låtar liksom bara mixas ihop och får credd för att vi lever i den moderna teknikens tidevarv. Trist tycker jag.
Gillar Avalanches i och för sig – men dom har ju ändå något av ett eget sound. Trots att samplingar är låtarnas fundament.
Ja, skit samma.
Det kanske var såhär de klassiskt skolade kritikerna uppfattade rockmusiken när den kom. Att det inte var musik på riktigt i jämförelse med ”de stora” kompositörerna – och att vem som helst kunde komponera rocklåtar, vem som helst kunde slå an en ton på en elgitarr och att vem som helst kunde knåpa ihop en banal text om hjärta och smärta. Lite så känner jag när jag lyssnar på Handsomeboy Technique. Att jag också kunnat mixa ihop några låtar, lägga över ett eller flera beats och kränga skiten (inte för att det är skit….ja ni fattar…).
Hade jag kanske kunnat om det inte varit för mina bristande datakunskaper vilket skulle göra det omöjligt för mig att lära mig ett mixa-skivor-program eftersom jag inte ens behärskar Word – egentligen.

Nu rullade cd-växlaren fram till Dion. Måste stänga av den nu, och datorn också. Annars finns det en risk att hela Dion ”Born to be with you” och ”Streetheart” hamnar på den här veckans tio-i-topp.
Vore tragiskt.
Måste lägga ner Dion ett tag tror jag.
Bara den här låten, sen så……............

Tio-i-topp v.9

Håll till godo. Här kommer listan över veckans mest spelade låtar.

1. Jaheim – Put that woman first (2002)

2. Martha Wainwright – Bloody Mother Fucking Asshole (2005)

3. Another Sunny Day – Rio (1990)

4. The Bombettes – This made it easy (2006)

5. The Bombettes – Is this life, honey? (2006)

6. The Bombettes - Lust is the new black (2006)

7. Harvey Williams – She sleeps around (1994)

8. Dion – Make the woman love me (1975)

9. U.N.P.O.C – Here on my own(2003)

10. The Field Mice – September´s not so far away ( 1991)

Holla at the nerds!

Ibland kan missförstånd vara oerhört roliga – som häromdagen när jag pratade med min bandkamrat och vän på MSN (som förövrigt är ett missförståndens Mekka har jag klurat ut).Efter det sedvanliga ångest-över-examensarbetet-pratet frågade M vad jag höll på med.
- Ett singel projekt svarade jag.
Det blev en lååång tystnad……
-Singel projekt? Vadå att du är singel? Sade M.
Haha, nä knappast sa jag. Något oerhört mycket nördigare.

I och för sig skulle det vara ganska roligt med ett singel, singelprojekt som tillexempel;
Raka benen (check)
Supa mig full och kräkas (check)
Ringa och gråta till mina vänner (check)
..... flera gånger om dagen (check)
Sova med Steven (check)
Ha ångest (check)

……å en massa andra saker jag inte hunnit med.


Mitt singelprojekt är på gränsen till hur nördig man kan vara, och kanske en av anledningarna till att jag föralltid, och hädanefter kommer att vara just singel- jag ska sortera och katalogisera alla mina sjutumssinglar.
Det är ett projekt jag haft i åtanke under en längre tid. Men som föll i glömska då min fd. skivspelare ändå fick alla artister att låta som smurfar eftersom 45 bpm snarare var 55 bpm. Sedan kom annat i vägen. Men den här veckans låtmani har fått mig att gräva mig djupare och djupare ner i min samling på jakt efter den perfekta låten. Därav återväcktes lusten att lyssna igenom och skriva förteckning över singlarna i min ägo. Jag har inte kommit så långt än, har egentligen endast hunnit lyssna igenom The Smiths och Morrissey –singlarna. De var skrämmande många. Och B-sidorna klart underlyssnade, vissa kom jag inte ens ihåg hur de lät. Det var förövrigt tur i vissa fall. Det där med B-sidor kan vara lite knepigt. Vissa singlar köper man uteslutande på grund av b-sidorna, i andra fall som "Don´t make fun of daddy´s voice" (Moz) önskar man att b-sidan inte besudlat en annars bra singel.(Förlåt...men allvarligt Moz)

Nu när jag ändå bloggar så här på kvällskvisten måste jag passa på att lansera vad jag hoppas kan komma att bli en ny bloggrutin – med start på söndag. Om jag har tid, inspiration och lust kommer jag hädanefter att varje söndag presentera en veckans tio i topp - lista. Det är inget så nördigt som en topplista över ”det senaste, det hetaste” utan en helt och totalt narcissistisk topplista över de tio låtar som spelats flitigast på Peddan 3. Den här veckan kan det dock bli problematiskt att lista tio låtar eftersom det främst är två låtar som snurrat och snurrat och snurrat på skivtallriken.

I spänd förväntan kommer ni nu att behöva genomlida resten av helgen innan listan presenteras. Men att hålla folk på halster kanske kan vara en del av mitt singel, singleprojekt, dåså…....check!

I´m in love with the girl on a certain Manchester Megastore checkout desk

Jag är besatt av musik.
Jag är besatt av bra musik.
Jag är besatt av texter.
Jag är besatt av bra texter.
Jag tror att alla texter handlar om mig.
Jag är besatt!

Att musik blivit min livlina handlar till syvende och sist om att jag är besatt - besatt av mig själv och besatt av att uppmärksammas för något jag inte är – men kanske önskar att jag vore. En riktigt bra låt (here we go again tänker ni) är som en berättelse, beskriver ett händelseförlopp, är en inblick i ett liv. Texter bygger ofta på vardagliga teman. Inte så komplicerat det heller eftersom världen vi lever helt enkelt egentligen är ganska simpel. Simpel – men komplex så att säga. Teman som kärlek, ilska, utanförskap är ganska lättsålda men därför också så otroligt betydelsefulla i händerna på någon som gärna romantiserar sin egen existens, vare sig det handlar om det där tonåriga utanförskapet med tillhörande revansch eller det blottade hjärtat.

Jag tror att alla texter handlar om mig, det är det som får mig att gilla en låt. När Jaheim sjunger;

If it wasn't for the make-up on my shirt
Still out there chasin' skirts then
And if it wasn't for that fight last night
You smashin out my headlights then

If it wasn't for parole
Steady duckin' my P O girl you know
But silly me, silly me, babe
Tell me how could I ever forget to be your lover

Now I realize that you need love too
Spend my life makin' up to you
Oh, girl
Oh, I forgot to be your lover

........är jag en svart ghettotjej med en massa blingbling, men svältfödd på den kärlek jag egentligen förtjänar. Jag faller handlöst för den ursäktande mannen – han som blottar sitt hjärta för mig.

När jag känner mig som den stentuffa tjej jag egentligen är sjunger Nancy mitt ledmotiv;

You came by at two o'clock, you shoulda been by at ten
I said bye at three o'clock and I ain't coming back again
How does that grab you, darlin'?
How does that mess your mind?
How does that grab you darlin'?
This girl is leavin' you behind.
You smart alec tom cat you!

Och då är det jag och bara jag som visar vart skåpet ska stå.

Det spelar egentligen inte så stor roll om texten är framförd av en man eller en kvinna, jag kan vara både och. Å ena sidan är jag gärna föremålet för talet jag är gärna Hon med stort H som Dion sjunger om i ”Born to be with you” eller Shirley i Billy Braggs ”Greetings to the new brunette” eller så sjunger jag Bloody Mother Fucking Asshole medan jag super bort livet eller så står jag på barrikaderna tillsammans med Kathleen Hanna och skrålar ”feminists we´re calling you”

Min kära vän Eva brukar säga att en av anledningarna till att hon fullkomligt älskar Bruce är för att han skulle kunna sätta sig i en bil, mitt i natten, bara för att åka iväg och köpa henne ett par skor.

”I swear I´ll drive all night
just to buy you some shoes”

Det är kärlek á la Springsteen.

Låttexter är som små filmer som ger mig en chans att drömma mig iväg, drömma om att någon drömmer om mig eller bara inspirera mig själv till att utföra stordåd. Jag vill att mitt liv ska vara lika spännande som låttexter. Lika fyllt av känslor .Jag vill att hela livet ska kännas som en riktigt bra låt.

"I´m in love with the girl on a certain Manchester Megastore checkout desk" Det brukar jag tänka på när jag sitter i kassan. Att jag är hon. Eller hon i Quadrophenia. Eller varför inte "Snabbköpskassörskan i kvarteret där jag bor",
Göran Ringboms hit med 26 veckor på Svensktoppen 1988 (?)