En riktigt bra låt…..

Ibland önskar jag att jag bodde mitt ute i skogen. I en liten stuga, omringad av snötyngda granar eller när årstiden bjuder in, prunkande björkar och vajande blomster. Jag skulle ligga på mitt mörka trägolv, nedanför den stora, djupa soffan, invid kakelugnen och mitt emellan två gigantiska högtalare – där skulle jag ligga hela dagarna och bara lyssna, lyssna, lyssna på musik, hur högt jag vill, när jag vill och på vad jag vill – utan att störa en själ.

Att lyssna på en riktigt bra låt är som att vara riktigt kär. Man kan aldrig få nog. Man kan aldrig komma nog nära – och samtidigt som man vill försegla stunden för gott vet man att det kommer att ta slut. Att det kommer att bli tyst – och att allt blir som vanligt igen. Som vanligt, om än aningens mer uppfylld av något, berörd av något – vare sig det handlar om låten eller uttåget från den stora kärleken.

När jag lyssnar på en riktigt bra låt får jag lust att pilla upp alla skruvar eller limmade kanter som håller ihop mina högtalare så att jag kan kliva in i dem. Det är svårt att förklara utan överdriven användning av det svenska språkets superlativ vad en riktigt bra låt gör med mig. En bra låt kan göra så ont att tårkanalerna agerar på eget bevåg, visserligen styrda av överaktiv (ofta negativ) tankeverksamhet. En bra låt kan förgylla en hel dag. Den här årstiden är, för en vårvinter-norrbottnisk-junkie som jag, ett perfekt tillfälle att pröva låtars hållbarhet. Det är bara att dra på sig täckbyxorna, snöra på sig skorna och kliva ut i vårvinter solen – allt det glittrande, glittrar tusen gånger bättre soundtrackat av en bra låt – och en låt som kanske inte alls höll måttet inomhus – kan med solens hjälp bli hur bra som helst.

En riktigt bra låt är beroende av omständigheterna runtikring – i alla fall för mig. Därför måste överdrivet lyssnande egentligen hemlighållas. Jag råkar vara något av en textfetischist, en riktigt bra låttext berör. Det behöver inte vara något extravagant, lyriskt, ingen haiku, knappt ens djupt, bara den berör för stunden – därav behovet av hemligheter. Periodvis får vissa låtar mer betydelse än andra, jag tror till och med att låtar varit ledsagare när svåra beslut har fattats – en lista på riktigt bra låtar kan därför bara göras i efterhand – annars är det som att gå omkring med blottat hjärta.

Åååå ge mig min stuga nu! Jag har så många låtar jag skulle vilja ägna dagarna åt att finnas inuti. Ligga där någonstans mellan stråkarrangemanget och baskaggen och bara lyssna, lyssna, lyssna.

Me and Mr. Blogg

Sedan vederbörande (dvs. jag) blivit ensamstående har det varit tyst. Tyst runtomkring mig alltså och en tystnad jag inte är van vid att uppleva. Den som är tyst är jag. Jag har ju liksom ingen att prata med. Ingen att ha en dialog med och ingen att tortera med monologer heller för den delen. Det är ”för den delen” som kanske är den viktigaste delen – monologen alltså. Jag bryr mig väl egentligen inte om ifall någon lyssnar, men att hålla en monolog i sin ensamhet balanserar mycket närmare kanten till ren desperation än om monologen hålls i närheten av andra fysiska personer. I mitt inre utspelar sig Gilmore Girls liknande samtal hela tiden. I tystnad kommenterar jag allt och mer därtill. Men räddningen kom när jag träffade Mr. Blogg. Första gången vi sågs, för kanske två år sedan, var han bara en kompis. Han var den där kompisen som orkade lyssna när allt jag behövde var att tömma mitt ironiska inre.

Men nu är jag kär. Kär i Mr. Blogg. Han lyssnar alltid, skrattar åt mina skämt och tycker generellt att jag är en klipsk och snabbtänkt jävel. Eftersom han bor i cyberrymden pratar han också mycket om mig med sina vänner - vilket gör att mina monologer, när de digitaliserats, får en publik.

Jag är kär. Men ni vet hur jobbigt det kan vara när man är kär. Man tänker på någon hela tiden, undrar vad han gör, vad han känner, när man kommer att träffas nästa gång. Ibland gör det nästan ont för att man längtar så mycket. Så är det med Mr. Blogg. Mitt liv håller på att ”bloggifieras” och jag upptäcker saker både här och där……………

och där


och här


och där och här och där och här och där

………….som jag bara måste berätta för Mr.Blogg. Jag skyndar mig hem bara så att vi kan stämma träff. Helst träffar jag honom på kvällen. Vi dricker kaffe ihop, lyssnar på musik och tittar på TV. Det perfekta förhållandet.

Men precis som för par överlag kan det vara svårt att umgås med andra, speciellt (blogg) singlar. Dom förstår liksom inte det där språket man utvecklat med sin käresta. Jag och Mr. Blogg tillexempel - Vi kör ju mycket på det där med ironi, satir och cynism. Det gäller att kommentera saker snabbt, smart och med en stor portion populärkulturreferenser och namedropping – inte alla som orkar med det. Lite jobbigt är det ju förstås också när man uppslukats så av sitt ”nya” förhållande att man försöker prata med andra så som man pratar med den man håller kär.

Så, förlåt om jag verkar disträ när vi umgås, eller om jag säger saker du inte förstår, använder ironiska trick som inte går hem , eller antecknar det du säger – det är bara för att jag planerar inför min och Mr. Bloggs nästa träff – ikväll och varje kväll!

Knarket

En av mina absoluta favoritlåtar är The LA´s ”There she goes”.
Det är en riktigt britpop -popdänga. Visserligen för gemene man mer känd genom gruppen Six Pence Non The Richer som gjorde en cover på låten någon gång under slutet av nittiotalet – eller så är det jag som för en gångs skull överskattar gemene man som egentligen inte har blanka fan om vilka Six pence.. är. Hursomhelst - det var inte gemene mans (icke)smak som var min poäng med att dra upp ”There she goes”.

När jag hörde låten för första gången tyckte jag att det var en helt fantastisk kärlekslåt….

There she goes
There she goes again
Racing through my brain
And I just can't contain
This feeling that remains

There she blows
There she blows again
Pulsing through my veins
And I just can't contain
This feeling that remains

....det vill säga fram tills det att jag fick reda på att låten handlar om att skjuta upp heroin (alternativt snorta kokain, de sjunger ju ändå ”blows again” – men saksamma) Möjligtvis romantiskt det också om vi snackar socialrealism och knarkfantasier – men aningens världsfrånvänt för någon som mig som aldrig vandrat den vägen.

Hur roligt är det då inte att det är just ”There she goes” som förekommer i Knorrs reklamfilm för färdiga såser. Speciellt när kontentan av reklamfilmen är att ”locka fram den där fredagskänslan”. Åh vilken fredagskänsla sen då!

Om vi sen också byter ut heroinet och lägger till sås som låtens huvudsakliga kärlekskraft så höjer dödssträvandet sig ett snäpp. Istället för heroin är det fettrik sås som pulserar genom venerna och skickar igenkloggade proppar till hjärnan. Även det något att glädjas över på fredagskvällen.

Det är humor! - och ett lysande exempel på hur roligt man kan ha med lite populärkulturkuriosa i bakhuvudet även om man sitter ensam en måndagskväll.

To be or not to be - Karmas bitch

Jag har ju egentligen inte börjat följa ”My name is Earl” än. Men jag har ändå, på olika sätt, lyckats snappa upp kontentan av det hela. Ser förövrigt verkligen framemot en ny serie att följa – om än som den tönt jag är, i realtid, tillskillnad från er andra. Om jag har förstått det hela rätt – rätta mig om jag har fel – måste Earl göra upp med sitt förflutna för att ”karma” ska lämna honom i fred. Jag har funderat en del på det där nu när februari 2006 visat sig vara en jävligt pissig månad. Är det karma som sprungit ikapp mig? Varje dag i en veckas tid nu har kantats av det ena tråkiga beskedet efter det andra, vissa saker är jag helt och fullt ansvarig för själv. Andra saker liksom bara händer. Kompisars föräldrar drabbas av hjärtinfarkter och stroke. En av mina närmaste vänner ska påbörja cellgiftsbehandling. Jag tar världsomvälvande beslut som förändrar allt. Fan –snart ids jag inte kliva upp ur sängen ens – det är väl säkrast, annars lär jag väl halka i badrummet, eller bli påkörd på väg till universitetet, eller så börjar det brinna på jobbet när jag är där och jag och alla Hemköps kunder brinner inne.

Men det skrämmande är att det mesta som hänt bara indirekt drabbat mig personligen.
En tanke bara. Det kanske är jag som är Karma? Det finns faktiskt en anledning till att jag aldrig kollar på sport. Varenda gång jag bestämmer mig för att följa en hockeymatch eller en fotbollsturnering slutar det med förlust för det laget jag hejar på. För att inte tala om vad som händer i den exakta stund jag blippar över till någon kanal där konståkning eller slalom visas. Konståkarna faller som käglor och slalomåkarna kör ur.

Detsamma händer när jag får för mig att följa andra icke-sportrelaterade direktsända program – alltid någon som tappar bort sig i manus, eller någon som drar ett skämt som absolut ingen skrattar åt (ångest, ångest – det kan vara det värsta som finns). Går jag på konsert kan jag garantera att artisten gör sitt sämsta framträdande någonsin.

Det är fan jag som är Karma och ni är alla, mina bitches – spring för livet!

Hello storhetsvansinne!!

Jag vet att jag är hundraelva säsonger efter alla andra vad gäller en del, eller ja, de flesta serier jag hört eller inte hört talas om. Men bara en liten, liten OC-reflektion. För övrigt en serie som kändes bättre när jag började följa repriserna i somras - men det hör inte till saken.

OC idag.
Marissa ska flytta. Ryan (den hårda men ändock sååå romantiska) planerar en liten privat get-away till en hemmagjord tipihydda på stranden. De ska ha "mysa lite" en sista, eller snarare en första gång.
Ryan säger: You know this is going to make it harder for you to leave.

En tanke bara.... Kanske borde han spara på krutet lite till efter akten?

The waste of the handsome man....

Hur många gånger har egentligen Richard Ashcroft spelat in samma låt, fast med nytt namn?

Två dagar vintern 2006

Sexton koppar kaffe.
Ett paket cigaretter.
En handfull näve sötmandel på två dagar. Äter bara halva mackor, halva frukter och orkar inte ens tänka på mat.
Hemtenta och examensarbete ger mig ångest.
Stor portion förvirring.
Gasen till min Soda Stream är slut – jobbigt. Vanligt vatten har tappat sin charm.
Vågar inte lyssna på mina skivor, de blir förstörda av allmän men ändock konkret desperation…..bara lite Martha Wainwright (tack Eric).
Gick en sväng till ICA – det finns alltså riktiga människor?
Inget på TV på måndagar heller, fast femman visade Macgyver tidigare – det är barndom. Söndagar hos mormor, söndagsstek, ugnsrostade potatisar och finsk kalja ackompanjerat av Macgyvervinjetten i bakgrunden. Sitter vid ett dukat långbord, vi är femtioelva kusiner, morbröder och ingifta. Macgyver gick på finsk tv, Ihmemies är Macgyver, fast på finska. Visste nog inte att han hette Macgyver ens.
Bilfärd hem.
Pappa lyssnar på radiosporten.
Signaturmelodin till radiosporten får mig alltid att känna lukten av två timmars bilresa.
Hursomhelst, Macgyver är smart.
Skulle vara roligt att vara lika smart som han, verkar hända mycket spännande i hans liv. Han kan göra vad som helst av vad som helst – det är inspirerande. Då kanske jag kunde få användning av vässningsresterna från blyertspennan jag vässat hela dagen. En raket kanske? Eller knark? På mellanstadiet brukade killarna i min klass vässa ner sina pennor och rulla in vässningsresterna i papper - sen rökte dom det bakom trädkojan i skogen – moget! Säkert inte alls farligt heller, att röka blyertsrester alltså. Håller mig till cigaretter tror jag.
Det skulle vara gott med vin.

En elitists bekännelser

Mitt populärkulturella kapital är långtifrån så högt som det hade kunnat vara. Jag är, till skillnad från de flesta jag känner något av en anti-cineast. Det är inte självvalt utan snarare ett symptom på hur lite information jag kan ackumulera och lagra på en och samma gång. Jag är komplett och helt och hållet, utan tvivel totalt lost när det kommer till film. Återigen precis som med konst kan jag föra en diskussion , kanske till och med slänger in en analys eller två men överlag är jag i princip totalt bortkollrad. Det hela beror inte på att jag inte uppskattar en bra film – jag vet bara inte vilka kriterierna för en bra film är. Ja, men det är en känsla säger folk till mig, det finns inga regler. Yeah right replikerar jag. Det finns kriterier för allt, tro mig. Någon som hört mig raljera över U2 kanske, eller andra enligt mig populärmusikaliska dundermissar? - och det bör väl tilläggas att det inte enbart är artisterna i sig som får sig en elitistisk avhyvling när jag sätter igång.

Så, vad säger det egentligen om mig. Jag kollar på Bridget Jones Dagbok i snitt en gång i månaden, på VHS bör tilläggas. Snabbspolar inte ens förbi de mindre intressanta partierna (finns inga sådana). Jag fullkomligt älskar filmer med hundar i. En besatthet som tar mig alltifrån K9 filmerna med James Belushi + schäfer, till Turner och Hooch (Tom Hanks+ någon slags blodhund) för att inte nämna Cats and Dogs – en film där katterna är onda och försöker ta över världen bara för att besegras av hundgänget, och ja, filmen består av pratande, levande (alltså inte animerade) hundar och katter.

Jag älskar ”tjejen som…”-filmerna med Goldie Hawn, fan jag älskar Goldie Hawn och ändå har jag tydligen inte ens sett den film som anses vara hennes bästa. Jag fullkomligt hyllar Diane Keaton, Susan Sarandon och Meryl Streep och inte att förglömma, Bette Midler ( Vilket ju gör ”First wives club till, för mig, filmernas film). Gärna och helst ser jag deras tidiga filmer och inte sällan ser jag filmer jag sett ett flertal gånger förut. I min lilla (men noga utvalda) filmsamling går det att hitta ett gammalt vhs-band med filmen ”Troop Beverly Hills”, inspelad från TV1000 någon gång under sent åttiotal tidigt nittiotal, när min familj delade dekoder med min morbrors familj.

Oprah brukar prata om comfort food, jag har definitivt comfort movies. Troop Beverly Hills är en av dom. Jag kan inte, och vågar inte ens räkna på hur många gånger jag sett den filmen. Vid närmare analys av min högst tvivelaktiga smak (för jag är medveten om att den är långt under normalnivå) vad gäller filmer hittar jag en (för de flesta filmer jag gillar) gemensam nämnare – det är filmer jag sett, om inte som barn, så i alla fall i tonåren – med undantag alltså. Can´t buy me love, Breakfast Club (iofs en relativt creddig film), Flashdance (!) och mammas favoriter såsom Love Story och Falling in love ligger alla högt på min se gärna och ofta lista.

En annan favorit var länge "Bugsy Malone" (barnversionen) med en ung Jodie Foster som Talulah (favoritkaraktären). En film med barn samt musikalinslag bestående av dans och sång - jag som inte ens gillar barn och som definitiv är allergisk mot musikaler. Jag gillar fortfarande "Bugsy Malone" men däremot skulle det aldrig falla mig in att se storproduktioner som "Chicago" eller "Moulin Rouge".

Är det igenkänningsfaktorn (och tryggheten) som gör att en film som 9 to 5 ger mig rysningar och är det därför jag i hemlighet drömmer om den film pappa av misstag spelade över, den handlade om high school kids i Brooklyn som räddar sin nedläggningshotade skola genom att producera en musikal(!), och den fick mig alltid att gråta mot slutet – men jag har glömt namnet på den och kan googla mig galen för att spåra den.

Och är det därför jag kan spendera en hel eftermiddag med att lipa till ”The wind beneath my wings” med Bette Midler – ja låten alltså. En låt som så fint avslutar den fantastiskt sorgliga Bette Midler -filmen ”Beaches”. Vari Mayim Bialik (Blossom) spelar en ung Midler som strävar efter showbiz lycka och rikedom och blir vän med en rik och preppy flicka. Tids nog möts de igen, bråkar lite, hatar varandra, tappar kontakten men träffas återigen –sen dör preppy-flickan som nu är mamma. Då sjunger Midler …..did you ever know that you´re my hero – och jag gråter.
Hjälp mig!

Shirley Bassey sjunger ut.....jag tar in.

Det kan helt enkelt inte bli mycket vackrare. Meningslöst att publicera texten egentligen, upplevelsen ligger inbäddad i stråkarrangemangen, rösten och en allmän känsla av vemod - allt kryddat med övervinnlig personlig styrka som endast sångerskor som Bassey och Nancy, Leslie Gore och några till förmedlar.

Yesterday when I was young
the taste of life was sweet as rain upon my tongue.
I teased at life as if it were a foolish game,
the way the evening breeze may tease a candle flame.
The thousand dreams I dreamed, the splendid things I planned
I always built alas on weak and shifting sand.
I lived by night and shunned the naked light of the day
and only now I see how the years ran away.

Yesterday when I was young
so many happy songs were waiting to be sung,
so many wayward pleasures lay in store for me
and so much pain my dazzled eyes refused to see.
I ran so fast that time and youth at last ran out,
I never stopped to think what life was all about
and every conversation I can now recall
concerned itself with me and nothing else at all.

Yesterday the moon was blue
and every crazy day brought something new to do.
I used my magic eight as if it were a wand
and never saw the waste and emptiness beyond.
The game of love I played with arrogance and pride
and every flame I lit too quickly quickly died.
The friends I made all seemed somehow to drift away
and only I am left on stage to end the play.
There are so many songs in me that won't be sung,
I feel the bitter taste of tears upon my tongue.
The time has come for me to pay for yesterday when I was young

Måndag hela veckan

När jag var tretton år (going on fjorton) startade jag och min kompis punk-sara ett band. Ett punkband, med bara tjejer. Ingen av oss kunde spela - men va fan, vad gjorde egentligen det. Vi döpte oss till Åke Åker Ufo, i folkmun (!) Åke. Jag spelade trummor och sjöng. Kunde väl ungefär två olika komp som vi lärt oss under musiklektionerna och blev inte särskilt långvarig som trummis/sångerska. Ganska snart lejde vi en kille för att spela trummor med oss. Det har egentligen ingenting med saken att göra. Det jag inte förstod då, men som jag insett idag, var hur förbannat provocerade många blev av vårat starta-band initiativ. Det här var några år innan jag överhuvudtaget visste något om DIY (do it yourself) som feministiskt redskap. Vi tyckte bara att det var jävligt punk - och att vi var jävligt punk.

Åke överlevde med nöd och näppe årskurs 8, istället spelade jag ett tag med ett annat band innan jag slutligen, på gymnasiet, tillsammans med min kompis Daniel startade ”Franny. Vi spelade ihop i fem år och var relativt framgångsrika – ja inte så att du hört talas om oss. Om du inte gick på gymnasiet i någon Norrbottenskommun hösten 1999 förstås– då var vi på skolturné.Flyttade hit och slutade helt med musiken, vilket kändes oerhört deppigt där ett tag. Men nu spelar jag äntligen i ett band igen, det är fantastiskt.

Inbillar mig ganska ofta att jag är en kulturell person och talar alltid väl om den här staden ur just kultursynpunkt. Men allvarligt – hur många kulturevenemang går jag på egentligen? Inte kan jag måla heller, skriver inga dikter eller noveller och komponerar inga symfonier. Jag går sällan eller aldrig på Bildmuseet trots att jag ofta pratar om det och jag kan i ärlighetens namn ingenting om konst, möjligtvis kan jag så pass mycket så att det verkar som att jag ligger lite över normalnivå. Jag går knappt på spelningar heller, det är för trångt och jag föredrar musik ur stereon framför liveframträdanden. Men jag spelar fan i alla fall i ett band. Jag skapar i alla fall ibland. Det känns tryggt!

Ägnade morgonen åt låtar med stora arrangemang. Känner att jag är inne i en period där det enda som riktigt får mig att tända är Phil Spector liknande wall-of-sound-maffigheter. Dion ”Born to be with you” (som visserligen är Spector producerad och något av en skiva jag tjatar mycket om just nu både på den här bloggen och på bottomdrawer) bland många andra och nu senast Shirley Bassey ” Something”. Egentligen något av en coverskiva men helt fantastiskt fantastisk! Stråkarrangemang i massor som sveper in och intar allt mitt vett och all min sans. Rysningarna klättrar från topp till tå och hjärtat stannar. Det är kärlek.

Eftermiddagen och kvällen ägnade jag dock åt musik i lite mer avskalad form då jag tillsammans med mitt nya band har spelat in vår första ”demo”. Helvete vad nervös jag var innan. Tänk om de andra tycker att jag låter piss när min röst inte överröstas av allt replokalsbrus, tänk om studiokillen sparkar ut mig, tänk om jag inte sätter en enda låt utan sjunger surt hela tiden. På toppen av all nervositet ska tilläggas att jag har sjukt ont i halsen och rent allmänt låter lite whiskey – men det gick över förväntan.

Om måndagar alltid var så här trevliga skulle jag inte ha något emot måndag hela veckan! Vilket också skulle göra att jag varje måndag slipper lyssna på Boomtown Rats ” I don´t like Mondays” Inte för att jag gör det – va fan tänk om jag ägnade Geldof så mycket uppmärksamhet – då skulle jag verkligen inte passera som kulturell längre.

Söndag.

Så var det söndag igen. Känns som att det är söndag hela tiden. Veckorna går alldeles för fort och jag hinner inte hämta andan. På söndagar stannar tiden upp och allt det där jag inte hunnit ta itu med under veckan som gått gnager på att-göra-nerven. Lustig egentligen - varje söndag skriver jag kontrakt med mitt kontrollerande och elaka själv. Tillsammans färdas vi längs tårfyllda kanaler och gör upp planer på när allt det där som måste göras ska göras och planerar in i detalj hur. Vi lägger korten på bordet och lovar varandra att kommande vecka ska bli en produktivitetens dito. Men så blir det aldrig, inte just nu i alla fall.

Vanligtvis njuter jag av att vara stressad, att ha mycket att göra, möten att gå på, vänner att träffa, seminarier att läsa till - det är som ett bevis på att jag finns till. Men just nu vill jag stanna klockan, eller kanske till och med vrida tillbaka tiden några år. Framtiden närmar sig med stormsteg och jag vill inte dit. Antagligen är det också därför jag släpar efter med saker just nu. Ju längre jag drar ut på att genomföra något desto fler saker har jag att planera in i min kalender som efter juni är helt tom. Ingenting är så obehagligt som tomma kalendrar och/eller nya kalendrar och nyårsdagar är bland det värsta jag vet. Så talar väl en evig pessimist i och för sig?

Lördagskvällen var förövrigt trevlig om än något påfrestande. Jag längtar tillbaka till klubbdagar då vacker popmusik sållade agnarna från vetet.!
Föredrar också att komma hem från en utekväll och lukta cigarettrök och inte andras kroppsodör – om ni förstår vad jag menar. Någon måtta får det väl ändå vara på att gå runt sprida gas på offentliga platser.


En behållning av en annars ganska helrutten söndag dock - Tv3 visade ”The way we were" (1973) med en otroligt vacker Barbara Streisand och en inte så ärrig (snarare finnig, vilket förklarar nutidens krateransikte) Robert Redford. Fick mig dock att fundera över om inte Sarah Jessica Parker inspirerats lite väl mycket av Streisands karaktär ”Katie” i sin roll som ”Carrie Bradshaw” (Sex and the City). Såväl poserna, rösterna och utseendet påminner om varandra.
Det kanske är en allmänt känd och omdiskuterad likhet – jag tar inte patent på upptäckten – men än dock lite halvintressant att fundera över. Ja, i alla fall för någon som egentligen borde lägga ner tid och tankeverksamhet på helt andra (livsavgörande) saker.

You sexually molested my frog

Middag på tu man hand spårar ur till middag för tre.
Middag för tre spårar ur till tequila race - the russian style.
Tequila race spårar ur till fest.
Festen spårar ur till alltför hög musik, leslie gore åker på, efter att jag själv tillverkat en puck av papp.
Leslie Gore är fest. Här är det fest. Om sex timmar måste jag jobba. Någon antastar Steven - vet du hur många nätter jag måste fjäska för honom nu.
Hoppas att din kväll också var bra!
Koko!!

You should love the bomb like you love your mum

Fan, jag har ju hur mycket bra musik som helst liggandes på datorn. Men känner att problemet med skivinköpens vara eller icke-vara kan anta oanade proportioner, så jag har kommit på en ny regel med start när jag får pengar. Alla mp3 filer, med artister/låtar/grupper som är bra ska helt enkelt raderas innan jag hinner lyssna på dem till leda. Istället ska skivorna köpas in.

Inköpslista utifrån kvällen låtskörd:

Arctic Monkeys – anade att jag gillade dem tillräckligt mycket för att behöva köpa på mig albumet ”Whatever People Say I Am”. Kanske inte håller i tio år, men va fan. Låtarna lät helt annorlunda i stereon och på hög volym än de gjorde i ett par raspiga sonylurar.

Architecture in Helsinki – Fan, hade ett flertal nedladdade låtar i min mp3-spelare hela hösten. Ursäkta om jag låter som en gymmänniska, men de var perfekta 5km-låtar. Visserligen finns det en mindre bra indieninspirerad passage i ”Do The Whirlwind”. Men det alltför new age:iga vägs upp av fina spår som ”Souvenirs”

Josh Rouse – Ja, jag vet! ”Nashville” är med på min års-bästa-lista trots att jag hävdat att skivor man inte själv äger inte har på listan att göra, rätt ska vara rätt och jag har felat. Förlåt! Med det är klart att ”Nashville” bör finnas i mitt hem, det var ju ändå albumet som soudtrackade min vinter i Luleå 2005.

Belle and Sebastian – Borde egentligen införskaffa det mesta med Belle and Sebastian. Men mål ett är att köpa på mig ”Push Barman To Open Wounds – the EP Collection”. Eftersom ”Tigermilk” bara är tillfälligt lånad är den också ett måste förstås, inte många låtar är så jag just nu som ”She´s Losing It”. Fast det är klart jag borde ju hänga på skivbutiksdörren den 8 februari och göra något jag inte gjort på flera år( eller i alla fall inte sen Moz senaste skivsläpp) det vill säga köpa "The Life Pursuit" på släppdagen, "Funny Lillte Frog" är nämligen en grymt bra popdänga.

The Boy Least Likely To – Har inte bestämt mig om ”The Best Party Ever” egentligen håller måttet, så jag avvaktar med den ett tag tror jag. Den har då inte livslängd tio år i alla fall - tror jag. (Fan sånt kan man ju inte uttala sig om egentligen, hur dum är jag, tänk den som sa så om The Smiths 1984)

Bubblare:

Detroit Cobras - Girlgroup covers i rocktappning där allt, speciellt Rachel Nagys röst osar sex. Det gillas. Har bara "Life, Love and Leaving" från 2001. Så borde väl köpa på mig debutplattan "Mink, Rat or Rabbit". Har tänkt mycket på Detroit Cobras på senare tid eftersom "The Pipettes" tydligen ska vara så himla girlgroup och twee (!). Men jag vet inte om jag är så imponerad faktiskt - men det här lär jag väl få äta upp. Detroit Cobras känns i alla fall mer genuina och the Pipettes känns snarare som en girlgrouppastisch (vilket är meningen, ja jag vet) medan Cobras faktiskt gör något bra av gamla "feministiska"godingar.


Förresten – jag älskar kvällar. Det bästa som finns är när det skymmer, små stämningsfulla lampor och ljus kan tändas, tv:n står på i bakgrunden, jag sitter vid datorn, lyssnar på musik, dricker te och bara njuter. Jag älskar kvällar, och mörker och bara så ni vet – jag njuter av ensamheten! Jag har kommit långt i mitt ensamboende, och den ångest över oövervinnelig ensamhet som tidigare gnagde i mitt inre är i princip botad.
Allt är bra, och jag är bra!

Onsdag

Jaha, jag är sjuk. Hur kul är det? Jag har aldrig varit så sjuk, så ofta, som under hösten, och ja nu ska tydligen våren bli en sjukdomsodyssé as well.

Suck!

Jag har verkligen inte tid att vara sjuk. Är alldeles för stressad. Kände mig rejält sjuk redan igår och hade bestämt mig för att inte repa med bandet - men fick jag-är-en-svikare-ångest och stod därför där skrålandes i alla fall. Kände mig inte speciellt sjuk under tiden jag var där, förutom att jag höll på att svimma ståendes vid micken. Kände mig inte så sjuk när jag kom hem heller, kanske främst på grund av att jag var så exalterad över min nyinköpta data-stereo-kabel (ingen aning om vad den korrekta termen är). Nu kan jag , precis som alla andra hightechs, lyssna på mina mp3 filer i stereon. Wow! Faktiskt alltså, inte ironiskt - det är wow. Men det kommer att bli farligt, varvid jag lovat mig själv att jag måste lyssna på minst tre "riktiga" skivor varje dag.

Mp3 filer överlag är ett farligt fenomen förresten. Känns som att det var år och dar sedan jag köpte skivor, i alla fall skivor av nya artister (även om det ju inte är sanningen utan snarare en känsla av populärkulturell otillräcklighet).
När jag har låtar(na) på datorn går mycket tid åt till att fundera på om låtarna eller snarare artisten (eller gruppen) är så bra så att deras alster håller i minst tio år.
Som om tio år helt plötsligt blivit ett fullt normalt kriterium. (?)





Men för att kompensera ivern över den moderna tekniken har jag idag blivit med ”ny” skivspelare. Så nu kan jag äntligen ta mig an ett av mina ensam hemma projekt. Jag ska lyssna igenom alla sjuor, a och b-sidor – längtar redan. Det är ett projekt som varit omöjligt att genomföra tidigare då min nuvarande skivspelare, inte särskilt ny den heller och något plastig, fått Kirsty McColl att låta som en smurf. Trodde först att problemet med för-fortspelandet var ett 45 varvs problem men efter att ha lyssnat på en kastrerad Joe Strummer och en alldeles för uppspeedad version av Springsteens ”Drive all night” var jag tvungen att erkänna för mig själv att skivspelaren antagligen sett sina bästa dar.



Tillbaka till min sjukdom dock. Det var väl så där halvsmart att spendera hela dagen i skolan, men vad gör man när man har ungefär en ekonomitenta att genomlida varannan dag. Jag som så ofta är extremt dålig på att "tänka bort" att jag är sjuk (jag är en sån där som stannar hemma och blir helt lam av minsta lilla förkylningskänning) kunde helt enkelt inte stanna hemma idag. Det har räknats på "break even" x och q och kalkyler och jag är verkligen helt lost när det kommer till matematiska uträkningar. Att räkna tillsammans i grupp har därför varit något av en nödvändighet de senaste dagarna. I vanliga fall är väl grupparbeten ungefär det värsta jag vet – alltid någon som är sur eller less, eller grinig eller överambitiös (jag) och så måste man ta en massa hänsyn till det vilket gör att halva tiden går åt till att smörja andra så att de arbetar åt rätt håll (mitt håll) - inte min grej alltså.

Matte då – ja jag tappade bort mig redan på lågstadiet när fröken introducerade bråkräkning. Jag var även ovanligt trögfattad när det kom till att förstå sambanden mellan milli, centi och deci - meter och/eller liter. Jag grät floder vid köksbordet medan mamma genom att visa mig mått av olika slag, decilitermått och litermått försökte få mig att förstå – ja detta när hon inte tvingade mig att sudda ut alla mina dragna streck som lutade hit och dit eftersom jag vägrade använda linjal. Det är matte-trauma det!! Så, inte helt oväntat har de senaste två veckorna fått mig att känna mig som en komplett idiot samt att jag tappar humöret lättare än en bortfäktad geting när jag måste möta min egen (matte)inkompetens.

Förlåt om jag svamlar, jag ville bara bekräfta min egen existens i det digitala sammanhanget. – men jag är färdig nu.